Martinacid

Vill mest bara skriva av mig lite men det kanske även kan vara ett tips för någon själ där ute..
Självmord är aldrig lösninrgen, när man ä ung kan det vara väldigt svårt att förstå, jag vet, är själv ung. Min uppfattning om livet är att åldrarna 5, 15, 20, 30, 40 osv skiljer sig så mycket åt att det är som olika liv. Tar man livet av sig får man inte chansen att uppleva nästa liv. Är man inne på sina första liv kan det vara väldigt svårt att förstå dock.
Hur dåligt man än mår så går alla problem att lösa och tiden läker alla sår..


Hoppas ingen ska behöva gå självmord utan att göra allt för att lösa sina problem.
Tänk även på alla man sviker när man tar självmord, familj, släktingar, vänner. Visst ingen ska behöva leva ett piss liv bara för att någon annan ska må bra men i slutändan gör du dig själv och alla andra mycket mer vid liv än i graven...

Mycket mer vet jag inte om jag har att säga, kanske någon kan komma med respons, kanske redan finns liknande trådar?

MVH Anonym

CacciZ

Tyvärr tänker inte folk på att familjen, släkten & vännern m.m. blir sårade.
Vet hur det är, min äldsta kusin begick självmord i slutet av förra året och ingen vet varför.
Jag har själv försökt med det när jag va mindre.
Kan känna den känslan än idag ibland att jag bara vill försvinna, men jag tänkre inte ge upp hoppet.

Martinacid

Mest för att jag skriver detta är att min pappa har förlorat sin faster, dotter och en av sina bästa vänner p.g.a självmord. Även min brorsa har förlorat sin bästa vän och syster då såklart. Jag har sett hur hårt de tagit på dem.

CacciZ

Ja det tatr otroligt hårt på än, jag vet själv.

Coldef

Sverige ligger väl bland toppen av självmords statistik... Tänk om alla kunde ge varandra en hjälpande hand i stället för att tänka att alla får klara sig själva... Men svårt å ge en hjälpande hand när man själv är i behov av den... Tror inte många vet hur det är att vara i en depression heller,,, man får höra att det e väl bara å tänka positivt - kämpa sig tillbaka,,, men det går inte utan hjälp... Jag har levt med självmordstankar i 11 år nu nästan dagligen... Har varit påväg att göra det ett fåtal gånger men alltid ändrat mig pga. att jag vill se vad framtiden har att erbjuda (efter regn ska ju solen komma???) - går idag på antidepp-tabletter (en halv tablett, försöker sluta.. ett liv med tabletter är inget liv i mina ögon...) Och mitt liv är likadant som när jag började, alla känslor e kvar där jag lämnade dom,, mitt illamående sattes bara på paus ett tag... Jag hänger kvar med nageln om hoppet idag om att det kommer bli bättre... Fattar inte att jag stått ut så här länge... Men om jag tar mitt liv så blir det gjort på riktigt å inget rop på hjälp, hjälp har jag ropat i alla år... Men det känns som att människor ser inte vad som händer innan det är försent...

hazyjane

Jag är övertygad att "folk" visst tänker på sin familj när de försöker ta sitt liv eller faktiskt lyckas med det. Det gjorde jag. MEN, efter att ha suttit ihopkrupen av smärta ett par dygn efter år av elände och med en diagnos som lämnar lite hopp om en lugnare framtid orkade jag inte tänka på att jag skulle såra och förstöra så många människors liv. Jag ville bara få bort smärtan... sova...

Nu resonerar jag annorlunda, men jag skulle aldrig kunna anklaga någon för att de vill ta sitt liv - alla har rätt till sina känslor.

Jag tror det är farligt att skuldbelägga självmordstankar - det gör bara att såna som jag inte vågar prata om att de faktiskt finns.

BF4

Tiden läker alla sår och allt går att fixa omfg vilket skitsnack men du kan ju omöjligt förstå allt.

Ja skulle gärna önska att tiden skulle läka alla sår å att allt skulle fixa sej för mej men tyvärr är det helt omöjligt

nu är jag mer deprimerad än någonsin men det har ingenting att göra med varken kärlek eller förlorat jobb det beror på mej enbart mej för det är nämligen så att ja är inte helt frisk i huvvet

givetvis kan man ju inte rå för hur man blir skapt men den åkomma ja lider av håller på att förtära mej varje dag är en jävla fight mot mej själv å tyvärr är ja ofta irriterad å pessimistisk och min familj får lida för det

jag har drömmar och mål ja ville uppnå i mitt liv men de har ja lagt åt sidan för de går bara inte

Ett monster ja ser mej själv som ett monster och jag har bestämt mej för att ta livet av mej frågan är inte om bara när och vem bryr sej ja har ingen rätt att leva iallafall!!! Ingen skulle ändå förstå hur jag mår ingen skulle orka lyssna.

Martinacid

cheer up
Varför var de där målen så viktiga att uppnå, varför inte ta livet lite mer som det kommer?
Du har ju en familj, du kan ju säkert uppnå nånting i livet eller hur?
Resa, skaffa nån rolig hobby, vänner, krogen :P
Det måste gå att fylla drömmar med liv istället för att bara fylla livet med drömmar.... ;D

Symphony

Desto mindre man tar seriöst på livet, att man kan skämta lite med sej själv och sin vardag blir det ju oftast lättare..iallfall för mej.
Fast jag tycker det med självmord är upp till var och en. Jag förstår om någon vill ta sitt liv. Det är inte så farligt. Och jag skulle deffinitivt inte bry mej och min familj. Vi är här för att ha en jävligt rolig resa....inte sitta och deppa...och ibland när man sitter och deppar och inte ser möjligheterna ja då kanske man begår självmord. Men vad gör det egentligen? Man blir ju endå bortglömd i slutändan så. Så det där med " Tänk på vilka liv du missar" men sammtidigt...när man är död så lever man ju inte.Man har inga ångerskänsla ingen inteligens eller någonting.

Så vad man en gör så dör vi alla. Oavsett om vi har ett jävligt roligt liv eller ett jävligt tråkigt liv. Det är sak samma i slutändan så.

Hope

Jag tycker att om Jag mår fruktansvärt dåligt, så tänker i alla fall jag på min familj.
Fast, jag tänker att de får det bättre utan gnälliga, deprimerade, humörsvängande jag.
Säkert finns det någon försäkring, som mina barn kan få användning för oxå, då jag får vända på varenda krona, som de e idag.
Så tänker jag.