leea

Läste här ovanför någon som skrev typ "oavsett hur dåligt man mår så läker tiden alla sår och alla problem går att lösa"...

Kom till verkligheten, många problem går att lösa, om man talar om vänner och kärleken.. Men jusst när de gäller familjeproblem, de är problem som man inte vill tala om, alla vill leva ett perfekt familjeliv... Men ingen gör de ! Som jag ser de så är de alla dolda problem som är värst, saker som är så svåra att prata om så man håller de inom sig istället.. Men man kan inte gå in i sin lilla bubbla för evigt nån gång så spricker den..

Jag klandrar ingen för att vilja begå självmord, visst man sårar folk, vänner familj osv men jusst då så tror jag att man skiter i alla andra, man orkar inte längre.. Och min egna erfarenhet är att dom som mår värst dom visar inget, dom pratar inte utan dom låtsas som att allt är bra, men bara för att man skrattar och ler så betyder de inte att man mår bra !

Vet inte riktigt vars jag ville komma med de här inlägget men men...

Theia

Självmordstankar har jag haft många gånger, det som hindrat mig är en kombination av skuldkänslor inför familjen och rädslan för att inte veta vilka kosekvenser det får. Men samtidigt kan det ibland kännas som att döden omöjligen kan vara värre än livet, och att min familj faktiskt kanske skulle bli lättade om jag försvann för vissa gånger känns det som att man skänker dem mer olycka än lycka.

Just nu har jag inga konkreta tankar på självmord, men jag grubblar oerhört mycket på varför jag inte kan finna en mening med livet. Jag jämför med människor som levt och dött 30-50 år sedan, ofta kända människor som dött unga. James Dean till exempel. Deras liv tycks aldrig meningslösa utan de uppnår en slags odödlighet tack vare att de berört så många människor. Så långt bort från deras historia man kan komma, där finns jag. I mitt liv har inte funnits någon magi, jag har aldrig berört någon eller blivit sedd som en särskilt fantastisk och unik person. Mitt liv har just ingen mening, och om jag dör nu kommer det aldrig ha fått det heller.

Det är det jag försöker klura ur, vad skulle kunna ge mitt liv mening? Nej, jag har inget behov av att bli känd. Men jag vill heller inte gå runt och känna mig som ingenting, bara ett av ofantligt många små kryp på en blå planet i universum. Det är svårt, så svårt! Men jag tänker fortsätta grubbla ett tag till, kanske kommer jag fram till något som ändrar min syn på livet.