Idag är jag 23 år. Livet är så annorlunda sen sist jag skrev. För ett år sedan träffade jag en kille som jag nu varit tillsammans med i 6 månader. Det är ett HALVÅR! Trodde aldrig att det skulle hända mig. Han är dock väldigt oförstående, när jag pratar om mitt förflutna lyssnar han ofta inte för att han ''tycker det är för tragiskt'' eller ''för jobbigt för han att lyssna på''. Men jag förstår han, vem vill höra om att ens flickvän växt upp med ett svin till en pappa eller att ens flickvän blivit drogad och våldtagen.
För någon vecka sedan självskadade jag, för första gången på flera år. Stress med jobbet, med min självkänsla, ångest och självhat. Kan inte visa mig ute utan smink för att jag tycker jag ser ut som en man utan. Kan inte kolla mig i spegeln utan att kalla mig själv ful.

Fick äntligen en tid hos en läkare på psykiatrin som kom fram till att jag har passiva dödstankar, visste inte ens att det fanns något som hette så. Jag bryr mig inte om jag kör av vägen och dör, eller om jag krockar med en älg och dör. Jag bryr mig helt enkelt inte om jag dör, jag är inte rädd.

Imorgon ska jag äntligen på en arbetsintervju, efter stress och att ha hatat mitt jobb i över ett år tog jag äntligen tag i det.

Jag är nog ganska stolt över mig själv ändå även fast jag hatar mig själv.