Det börjar hända igen.
Ångest, depression, värk och självmordstankar gör sig påminda, känslan av att vara otillräcklig inte älskad och en dålig förälder gör att jag efter en väldigt lång tid känner mig onödig och bara ivägen.

Kroppen gör ont från nacken ner till knäna och den lätta hjärnskakningen från förra veckan känns ännu.
Jag är rädd varje dag att jag kommer jag fick en 20 kilos metall bom i huvudet förra veckan som gav mig hjärnskakning, blev klämd mellan ett par pallar och en vägg några dagar senare och med några centimeters marginal klarade jag mig med att bara missta luften i några sekunder men det gjorde ont.

Och idag tappade jag allt humöret bara slog över till självdestruktion och framför min son och tidigare blivande fru slog jag sönder en utav mina gitarrer pga mitt temperament.
Lite senare försökte jag skära upp handlederna men ljudet av min sons gråt fick mig att börja gråta skaka och med kniven i handen gick jag in med tårar och bara stod där rädd och ynklig hon såg mig men trodde jag bara jag hade ont tills kniven sågs i min hand hon kramade om mig men hon förstår inte hur jag mår och verkar inte bry sig eller vet inte hur.

Vet inte varför jag är tillbaka här igen och rädslan att Alex skall förlora sin pappa är hemsk men de behöver någon som är bättre än vad jag.

Förlåt för att jag existerar.