loppan2

Hejsan.
Det har hänt mycket dessa dagar känns det som.
Jag har berättat för föräldrarna och de är påväg hem nu.

Hon har idag och igår varit så glad och positiv så jag har så dåligt samvete att jag vet inte vart jag ska ta vägen, känner mig så hemsk!

Tydligen har hon varit i kontakt psykologer och psykakut vid flertalet tillfällen men vägrar hjälp av psykolog eller terapi.
Så de var inte förvånade, men fortfarande blev de ju chockade, men mycket glada att jag sa till.
När de kommer hem så ska hon inte få veta att jag ringt för att inte förstöra vår kontakt. och jag och föräldrarna ska gemensamt göra en plan för att "tvinga" till hjälp.
Föräldrarna är väldigt uppgivna och rädda för man kan ju inte tvinga nån till hjälp som inte vill hjälpas så de är så rädda att hon ska ta livet av sig och att det är försent, de känner sig väldigt maktlösa och rädda.

Hon är så glad för jag har bjudit hit henne om ett par dagar, och jag får så hemskt dåligt samvete då, speciellt nu när hon varit så pigg i två dagar och orkat träna etc. Men problemet är ju större än så och måste lösas, det förstår jag, men usch vad jobbigt...

kram

loppan2

pratat med henne ikväll... hon är som natt och dag, har fullt upp. tar för sig en massa ska iväg på grejer etc etc etc. Känns onaturligt nästan.... på super dunder bra humör. det känns inte fejk, men det känns lite, maniskt nästan. jag vet inte, det är iallafall obehagligt.

Emil Y

Hej!

Va bra att du kontakt föräldrarna! Det var det rätta att göra! Du har gjort vad du kunnat för henne och var inte rädd för att du på något vis har svikit henne - du har ställt upp för henne och gjort vad som behövs för att det ska kunna ordna sig.

Varför tror du att du får dåligt samvete för att hon visar glädje? Hon kanske är glad, för att hon vet att det kommer ordna sig nu?
Du är en sann vän!

Hur länge är det kvar tills föräldrarna kommer hem?

Kram

__________________
Om inte det här hände, kanske något värre hade hänt

loppan2

mina två senaste inlägg har försvunnit...

idag kommer föräldrarna hem. Hon har nästan varit manisk de senaste två dagarna, iallafall omman jämför med tidigare beteende.

är nervös nu

loppan2

Hej

de kommer idag nån gång efter lunch och ska ringa mig när de kommer hem.
Vet inte vad man ska göra, har inte kunnat sova i natt för detta. Speciellt nu när hon är så uppe i varv och super-super-positiv... känns så konstigt

Emil Y

Tolkar jag det rätt? Du tror att hon är så glad för att hon äntligen ska göra någonting - nu när hennes föräldrar kommer hem?

Hur kommer du gå vidare med det här? Med dig själv.

__________________
Om inte det här hände, kanske något värre hade hänt

loppan2

Nej hon vet inte om att de kommer hem, de kom hem sent i natt så jag väntar på att de ska ringa mig, men det är som att hon vände som en pannkaka! Från att prata om att hon tänker på varje dag att ta livet av sig till att börja göra stora planer för framtiden! Har pratat med henne ett par timmar varje dag, och det känns nästan obehagligt att hon är så, vad ska man säga, överdivet glad. Hon är som en annan människa nu.
Hennes mamma berättade igår att hon själv har en historia som mano-depressiv, kan det vara detta som på nått sätt visar sig tror du?

Nu är hon bara glad och lycklig och ska hitta nya vänner att göra en massa saker med. Vilket förvisso är bra, men det känns inte som om detta är bestående precis...

Emil Y

Jag förstår hur du menar!

Min spontana tanken är att hon faktiskt är lycklig och har mer eller mindre tagit sig ur det här själv. Jag tror att du haft bra inflytande på henne!

Att hon fortfarande pratar om sina självmordtankar ena dagen och framtidsplaner den andra dagen... Jag vet vad jag vill säga men vet inte riktigt hur jag ska förklara.

Din kompis har burit på någonting stort och har troligtvis fått ventilerat mycket hos dig. Även om hon kanske inte har visat det så tror jag att hon tagit åt sig av dina råd och funderingar du har gett henne. Som jag tror jag har nämt tidigare så betyder det nog otroligt mycket för henne att du funnits där för henne, även om hon inte visat mycket av det utåt. Hon kanske blir rädd att du ska försvinna om hennes problem löser sig, varför hon fortsätter prata om självmordstankarna i bland. Varför skulle du fortsätta bry dig om hon inte har problem som fångar din uppmärksamhet?

Om du skulle fråga henne; Jag har märkt så tydligt att du blivit så glad på sistonde. Jag blir så glad för din skull! Hur har du bearbetat allt?

Ger hon dig raka och ärliga svar där hon kan tala om det utan att skämmas på något vis och verkligen ger dig en förklaring. Då tror jag att hon kanske fått en uppenbarelse av något slag. Allt som krävdes var kanske att bara veta att hon har någon där ute som bryr sig - en sån som du. En sån som skulle sakna henne om hon inte fanns, en sån som ville att hon skulle bli bättre.

Ger hon dig däremot väldigt korta svar, tror jag att det kan ha med manodepressiviteten att göra. Och det kan det även vara, trots att hon ger dig en utförlig förklaring till hur allt ändrats så plötsligt. Du behöver nog inte oroa dig för att hon ska ta livet av sig länge, men jag förstår att du blir orolig över den kraftiga svägningen.

Hur länge har hon pratat "lyckligt"? Är hon fortfarande lika glad? Eller är hon ledsen ibland?

__________________
Om inte det här hände, kanske något värre hade hänt

tanja78

Hej Emil Y.
Jag lider också av bdd och är inne i en väldigt svår period. Jag undrar om du har några bra råd till mig, hur jag kan tänka för att allt ska kännas lite lättare. Just nu är jag isolerad och deppig och tankarna och "ritualerna" kring utseendet tar upp all min vakna tid.
Hur hanterade du dina jobbiga "perioder".
Mvh T

Emil Y

Hej Tanja!

Vad är det du tittar på när du står framför spegeln? Vad ser du?

Det är så jobbigt när alla speglar styr ens liv. För mig handlade det väldigt mycket om att jag inte fick visa mig svag inför andra. Det som hjälpt mig är att jag insett att jag måste vara stark och ärlig mot mig själv med. Att inse att det inte är normalt. Att få viljan till att bli bättre.
Ett konkret tips från mig till dig;
När du står framför spegeln och tittar på det som du inte gillar, för en dialog med dig själv. Tänk högt i huvudet vad du ser. Tex "Okey, jag tycker att min mage är för stor. Mina bilringar hänger och överarmarna ser ut som två riktigt möra oxfiléer. Det är så här jag ser ut och ingenting jag kan förändra på en dag. Jag får helt enkelt acceptera det." Varje gång du tittar i spegeln tänk högt för dig att du accepterar det. Varje gång en negativ känsla kryper på dig; "Jag accepterar min kropp". På så vis kan du lägga din besatthet åt sidan för ett tag och leva "normalt".

__________________
Om inte det här hände, kanske något värre hade hänt