hurricane

Min rubrik kanske är lite väl dramatisk men bakom den gömmer sig en allvarlig fråga.

SKA JAG SÄGA UPP KONTAKTEN MED MIN SON?

Upprinnelsen till min frågeställning började då mitt äktenskap sprack för drygt 5 år sedan. Vår son som tog mycket skada själsligt började klottra och röka hasch. Vi vandrade mellan polisen, Tingsrätten, Maria Ungdom och Sociala för att få honom drogfri. Men då mitt ex. vägrar att samarbeta och ständigt smutskastar mig är problemet inte helt lätt att reda ut.

Min son valde att flytta hem till sin mamma för tre år sedan. Hans val var ganska givet eftersom mamman jobbar nätter och helger i kombination med att hon aldrig verkställer sina hot. Jag har aldrig hotat min son med något förbud eller skrämselpropaganda. Istället har jag alltid fört en dialog med tydliga gränser och konsekvenser. Något som mitt ex. - då vi var gifta - inte gillade, men jag har hört att hon vid flera tillfällen sagt till vår son att OM... han inte skärper sig så får pappa ta vid... Då duger man plötsligt.

Men det egentliga problemet ligger i att min son lärt sig att "smyga ut bakvägen" så fort det börjar bli lite jobbigt. Den senaste händelsen rör mitt Underhållsbidrag som jag betalt till hans konto, men till Försäkringskassan och sin mor säger han att jag inte gjort det. Istället har han fått ut dubbla ersättningar och jag får slåss i Tingsrätten för att få rätt. Men det är en annan historia.

Det som då sker är att han vet att om mamman får reda på sanningen så blir det ett jäkla hallå. Om han erkänner för Försäkringskassan så måste han betala tillbaka. Så han väljer istället att inte höra av sig då jag försöker nå honom. Han tror att jag ringer om detta - men då jag ser detta som en tvist mellan mig och Försäkringskassan vill jag bara hålla den kontakt som jag började jobba upp med honom förra hösten. Vi var på spotlov tillsammans och hade hur bra som helst. Nu har han fyllt år och jag vill äta en middag med honom och lämna över presenten. I över en vecka har jag skickat sms, ringt på mobil och hem. Men han ger blanka fan i att svara. Denna teknik är precis som hans mor har som strategi.

Så vad tusan ska jag göra? Alla säger att man skall stå ut, hålla kontakten, bara finnas där osv osv. Men jag ser att hans mönster/beteende är käpprätt åt skogen. Han lär sig bara att lögner och "strutsmentaliteten" fungerar så han slipper konfronteras med det jobbiga. Men vad händer den dagen han skall ut i verkligheten och möte andra människor? Skall lögnerna då fortgå?

Jag känner mig just nu väldigt maktlös. Jag har alltid gett honom frihet men jag känner nu att den missbrukas på ett väldigt negativt sätt. Jag kommer ju vara pappa för honom hela livet oavsett om man säger att han som 19-åring nu bär sitt eget ansvar.

Med vänner som ljuger säger man ju upp bekantskapen med om inga samtal hjälper. Men vad f-n gör man med sitt eget kött och blod? Som ni kanske kan läsa mellan raderna så är detta inte första gången jag hamnar i detta dilemma. Så se ovan exempel som ett i raden av många händelser de senaste åren.

Vad har ni för bra råd?

Hurricane

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

hurricane

Hej Trollsa.

Tack för att du orkar skriva trots allt. Dina råd är bra men mitt problem är att jag förlorat min sons närvaro tack vare en ontsint mamma som gör allt för att vi inte skall ha en kontakt. Att hon inte orkar tror jag säkert men det skulle hon aldrig erkänna och sonen har nog räknat ut det mesta själv. Han vet var den enklaste vägen är att gå där det är minst motstånd.
Du anar inte hur mycket jag säger att jag älskar honom och det tror jag att han vet innerst inne, men det är inte där skon klämmer. Det hela handlar om att överhuvudtaget komma nära honom. Så fort han vet att han gjort något som han kan riskera att få stå till svars för så drar han "bakvägen".

Jag har sett den här typen av grabbar då jag själv växte upp. En slet ut sin far så han åldrades alldeles för fort. En annan gjorde alltid sin far besviken ändå upp i sonen var i 50-års åldern, pappan blev runt 80 och de försonades aldrig. På begravningen grät sonen hejdlöst, men då var det för sent.
Vad jag far efter är, att om jag blir totalt slutkörd så kan jag aldrig vara en bra pappa. Min fråga är då om jag skall göra det oväntade som jag inte tror att någon av mina kompisar hade räknat med från sina fäder. Men dessa farsor försökte och försökte tills de själv gick under.

Så frågan är inte lätt. Speciellt inte då min son har en mor som hatar mig. På pappa-barn.se har jag förstått att hon lider av PAS och jag är rädd att min son utvecklar detsamma om inget oväntat görs.

Hurricane

MentalPanic

Oj va jag kände igen mig med det här. Umgängessabotag så otroligt vanligt men ingen vill se det. Först vill jag gå till din del som pappa och även som PERSON life goes on...visst är det hemskt att släppa och bara ta hand om sig själv vilket jag tror är nödvändigt för dig just nu.ingenting säger att eran kontakt kommer att förbli avklippta eller ens kommer bli avklippta i det här fallet. jag vet inte hur gammal din son är tonåring misstänker jag. säg som det är va rak och säg som det här ..att du inte orkar mer nu och behöver tid för att fylla upp dina energier och att han är välkommen när han vill men då under bättre förhållanden. han måste lära sig att man inte kan glida runt och smita från ansvar som det här då tex med underhållet. du är välkommen och pm mig om du känner för det ..

mvh lotta

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

hurricane

Riktigt bra svar jag fick av dig Lotta. Skall spara det och ta fram då jag möter min son. Din formulering var så enkelt sagt och det är ju det svåraste. Coolt! Tack!

Hälsn Hurricane

PS. Vad betyder "pm mig"?

MentalPanic

PM = privet message

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

carnym

Hej Hurricane!

Jag har läst ditt inlägg och den första frågan som dyker upp är om din son nu är drogfri. Av hans beteende att döma så misstänker jag att han inte är det. Jag är fullkomligt övertygad om att han vet var han har dig. Är det så att han missbrukar just nu så är det ju "skämmigt" att du ska få veta och dessutom så är drogen alltid högsta prioritet i en missbrukande människas liv. Jag hoppas verkligen att min misstanke är fel och att det finns andra orsaker till att han väljer att avstå kontakt.

I mitt dagliga arbete träffar jag många unga missbrukande killar och tjejer och det är verkligen inga dumma ungar. Dom vet mycket väl vad som gäller med sina föräldrar, kompisar m.m. Jag tror också att det är viktigt att han vet exakt var du står när det gäller att upprätthålla en kontakt. Han ska veta att du finns där för honom men bara under villkoret att han i så fall är drogfri. OM det är så att han rökt hasch sedan unga år så måste du förstå att hans utveckling och personliga mognad avstannade då han började röka in sig. Han kanske fortfarande befinner sig i yngre tonåren rent mentalt och då kanske det är lättare att förstå att han inte alltid gör de bästa valen för sig själv.
Mina yngre klienter med drogproblem brukar i alla fall beskriva att familjen är det viktigaste dom har och att det just är familjen de har mest dåligt samvete över. De är fullt medvetna om att det dom håller på med påverkar familjen negativt och att det alltid finns en risk att familjen inte orkar med.

Jag tycker också att du ska ta en paus. Sluta under en period att försöka nå honom. Låt honom jobba lite på er relation. Skicka ett sms där du skriver att du alltid kommer att finnas för honom men att du just nu inte orkar hålla kontakten då du inte får någon respons. När han är redo så finns du ju kvar. Erbjud honom ditt stöd om han vill ha din hjälp.

Som du märker så har jag svårt att undvika att utgå från att det fortfarande finns ett missbruk kvar. OM det är så att din son lider av en annan problematik, som inte har med missbruk att göra så anser jag att scenariot bör bli helt annorlunda. Om han gör så här för att han har en psykisk ohälsa så tror jag inte att det är rätt strategi att dra sig undan som förälder.
Men om det skulle vara så att han fortfarande använder droger så gäller mitt första förslag.

Jag kanske är naiv men jag vill inte tro att en nästan vuxen man är så påverkad av sin mammas ideer att det skulle vara skälet till att han beter sig som han gör. Speciellt inte om han inte drogar eller har en annan problematik. Ställ honom till svars för sina egna handlingar och lämna mamman utanför. Det verkar ju vara svårt att samarbeta med mamman så ännu så länge tror inte jag att det är det ultimata.
Som vår käre DR Phil ofta säger: Du kan inte ta itu med ett problem förrän du erkänt att det är ett problem. Som du beskriver det så har mamman ännu inte erkänt att det finns ett problem och då blir det svårt att samarbeta med henne i frågan.

Jag önskar dig all lycka till med det val du gör!

hurricane

Hej Carnym

Ja den frågan ställer jag mig också, d v s är han verkligen drogfri? Jag tror kanske inte det trots att han sa så då vi träffades under en vecka på sportlovet i februari. OM så är fallet så har jag ju ännu svårare att agera pappa. För om det är där skon klämmer värst så lär han ju aldrig dyka upp.

Du skriver också att du inte tror att mamman kan påverka honom. Men tyvärr så har jag levt med denna kvinna och förtått vad hon är kapabel till. Hon har ljugit vid så många tillfällen för mig som jag under vårt förhållande köpte - för man litar ju på sin närmaste... Men efter separationen började jag fråga personer som ingått i hennes lögner vad som egentligen hände vid de tillfällen hon hade målet upp olika berättelser. De sanningar som då uppdagades var skrämmande. Denna kvinnas lögner börjar med att hon "grundar" en bild som sakta byggs upp. Jag tar ett exempel; Under oss bodde en trevlig kvinna och mitt ex och hon fick inledningsvis en bra kontakt och allt verkade riktigt trevligt. Efter ett tag fick jag också en bra kontakt med kvinnan. Men då förändrades allt. Sakta men säkert fick jag under två år höra hur förskräklig denna kvinna var och hur mycket hon störde mitt ex (speciellt på dagarna då mitt ex skulle sova - då var det bl a oväsen). Det hela kulminerar med att mitt ex en dag säger att hon mött kvinnan i porten och att denna kvinna då skriket henne i örat. JAg tyckte det var verkligen konstigt att denna granne hade blivit så djävlig. Ja du läser rätt jag hade köpt hela storyn. Självklart trodde jag på mitt ex och grannsämjan var förstörd. När mitt ex flyttade ut efter separationen började jag se att grannkvinnan inte var så som mitt ex hade beskrivit henne. En dag frågade jag rakt ut vad det var som hände i porten. Hennes svar var rätt chockerande. Mitt ex hade mött henne i porten, hållt för öronen och skrikande sprungit ner i källaren coh gömt sig...
Jag förstod nu att jag systematiskt hade blivit itutad en mängd lögner genom åren och jag började sakta men säkert få svaren.
Så om jag säger att denna kvinna inte är att leka med så kanske du förstår min sons dilemma. Problemet är att jag ser att han börjar kopiera hennes beteende som består av lögner och ovilja att prata/ha kontakt.

Har du någon bra lösning på problemet - jag vill inget annat än att min son skall börja fungera som en fri människa. Jag tror inte han gör det idag och därför blockeras han att träffa/ha kontakt med mig.

Mvh/ Hurricane

carnym

Hej igen Hurricane!

Jag förstår att den kvinnan inte är lätt att tas med.... Hon kanske har en del att arbeta med framöver när hon erkänner sitt problem... Förlåt, inte min ensak men det verkade sjukt det du beskrev (och lite borderlineaktigt)

Jag skrev "Jag kanske är naiv men jag vill inte tro att en nästan vuxen man är så påverkad av sin mammas ideer att det skulle vara skälet till att han beter sig som han gör. Speciellt inte om han inte drogar eller har en annan problematik." ALLTSÅ: vad jag menar är att en normalt funtad kille i 19 års ålder har lärt sig att sortera ut på annat sätt. Normalt så separerar man sig från sina föräldrar. Gör ont för föräldrarna men är nödvändigt för barnen. Det som skiljer i det här fallet kan vara att din pojk vuxit upp under dessa förhållanden som kanske inte alltid varit så gynnsamma för honom. Du vaknade ju till efter att hon ville skiljas, om jag inte fattat helt fel, och då är det inte så konstigt att din son ännu inte "vaknat".

Jag har ingen aning om hur man ska kunna lösa det här på bästa sätt. Fokus måste ju självklart ligga på din son och inte på vad mamman är kapabel till. Hon får stå vid sidan av så länge anser jag. Hon verkar dessvärre inte vara helt frisk och frågan är ju vilket stöd hon kan ge. Känns inte som att hon skulle vara en person att ringa till för att höra hur sonen har det.. jag förstår ju att du inte kan lita på henne.

Så därför måste du handla efter ditt eget huvud utan att hon får lov att ta del. Vet du var din son brukar befinna sig? Har han någon vän som du kan ringa i stället för att försöka nå honom? Jag antar att du är oerhört frustrerad när han inte svarar och du inte har träffat honom. Det hade jag varit! Så om du genvägen kan få något svar på hur din son mår så kanske du lättare skulle kunna avgöra om du ska fortsätta "jobba dig" på att nå honom. I många fall kan ju föräldrarna informera varandra men det verkar inte så i just ditt fall.

Jag hinner inte skriva mer just nu men om du vill så skriver jag gärna igen. Jag är kanske lite hård i mina ord men jag hoppas att du förstår innehållet. Svårt att skriva exakt det man menar... men jag menar väl i alla fall, så mycket kan jag lova.

Karao

Hejsan. Jag förstår Din vånda och Dina problem med sonen. Tjejen här ovan har gett ett bra svar:

Ta en TIME OUT med Din son och hans mamma och låt dem sköta sej själva!

Kanske det är dags för Dej att tänka på att må bra själv ett tag, även om det är lättare sagt än gjort...men för sonens skull bör Du nog göra det.

Grabben är myndig och tjat hjälper inte och om Du eller hans mamma ständigt "sopar rent" framför hans fötter, följer honom till rättegångar, talar för honom etc så kan hans missbruk bara fortsätta och fortsätta. Han blir som en förvuxen bebis.

Du/Ni blir s.k Möjliggörare= ni gör det möjligt för honom att fortsätta med droger och slö-liv, i.st.f ert syfte som ju är att få honom att lägga av. Plus att han kan spela ut er föräldrar mot varandra.

Låt honom inte göra det. För både hans och DIN skull. Visa honom att Du inte är med i spelet men att Du finns till hands när det är dags för förändring.

Hans lögner hör till missbruksbilden, så ta det inte personligt! Han måste själv komma till den punkt i livet då han inser att han inte kan leva som han gör, men då gäller det att stänga alla dörrar som gör den typen av liv möjligt (pengar, sovplats, resor, ringa telefonsamtal för hans räkning etc.etc).

Avvakta i bakgrunden och ta hans hand när han sträcker ut sin för att HAN VERKLIGEN VILL göra något åt sitt liv. Lyssna inte på de gamla tomma löftena. Låt honom i handling visa att han menar allvar(söker behandling, skaffar ett arbete han behåller, börjar leva skötsamt).

Innan dess kan Du som sagt inget göra, utom att slita ut Dej själv fysiskt och känslomässigt.

Ring till AA (allra först i alla telefonkataloger)och fråga efter Anhörigggrupper, berätta om Ditt problem och du kommer få mycket stöd från folk som är/har varit i Din situation.
Kramar från Karao (alk./drog-terapeut)