AnaLila

hej!

har mått dåligt hela mitt liv pga av en massa hemska saker som hänt. har borderline och nu också anorexi. har haft matproblem varvat med självskade beteende sedan ja var 12 år(är 22 år nu). allt ifrån att jag skurit mig så allvarligt att jag har fått åka in och sy flera ggr, så många överdoser att ja inte minns och tom sålt mig själv

nu är största problemet att mitt matintag spårat ur totalt. denna veckan har jag fått i mig 2 knäckmackor och en tallrik fil (sön-lör). mår så dåligt att ja inte orkar bry mig längre. har ont i mina leder, oregelbunden hjärtrytm(ont i hjärtat), kramper, skitont i magen och svimfärdig hela tiden. vet att jag borde äta men orkar liksom inte bry mig..skiter i om jag dör men ngn stans långt inuti mig vill ja få riktig hjälp eftersom jag skriver här. vet inte hur jag ska klara det här, får ångest för minsta lilla jag tar efter 4-5 dagar av svält. tänker att jag borde äta för att leva men ngt i mitt huvud säger att jag inte får. vet inte hur jag ska förklara för jag får inte ihop logiken själv. känner bara att känslan att jag inte är värd maten är starkare. jag är så äcklig så varför ska det få finnas mer av min äcklighet? ju mindre jag äter ju mindre äcklig blir jag.

förväntar mig inget direkt svar eftersom jag inte ställt ngn fråga men om ni vill fråga nåt eller kommentera inlägget så är ni välkomna!

Lila

träningsnarkomanen

Du behöver verkligen professionell hjälp för du mår inte bra. Din självkänsla är i botten och detta verkar vara så allvarligt att jag skulle säga åt dig att söka hjälp akut. Är det någon du känner att du kan prata med för orkar du inte själv söka hjälp så be någon att hjälpa dig att ta tag i det här. Ingen är värd att må så här. Du är värd ett bättre liv så var snäll mot dig för en gångs skull och sök hjälp nu.

Troll

Hoppla..
Får du någon hjälp alls nu?
Om inte annat hoppas jag att du söker så snabbt som möjligt.
Försökt kämpa till att få må lite bättre ialla fall.
Lycka till, även om det känss futtigt att säga.

alfons

Kan bara instämma. Du måste söka hjälp! Så där kan du inte ha det. Min tanke är att säkert skulle vara behov av medicin också förutom terapi/behandling. Du kan må så mkt bättre än så här.

AnaLila

jag går på öppenvården en gång i veckan för samtal men det hjälper inte. vågar inte berätta för mkt heller för då blir jag inlagd på psyk..vill verkligen inte det. psyk är bara förvaring av folk, ingen hjälp.

AnaLila

tack för att ni lyssnat

Thina

Du behöver nog mer än öppenvård.
Psyk är inte så farliga. Har själv varit inlagd där och fick all den hjälpen jag behövde. Visst jag hade lpt.

AnaLila

jag har också varit inlagd på psyk fast aldrig för maten men för mitt självdestruktiva beteende. klarar inte det, jag får panik av att vara inlåst och så klarar jag inte tanken på att bli itvingad mat. vill ju fortf bli smal

Jolene

Att vilja bli smal är ju det som ger en sån ångest när man ska söka hjälp för ätstörningar. men du mår ju verkligen skit? tänk om det hjälper dig att på något sätt må bättre? det finns ju privata alternativ och behandlingar och andra behandlingar och hjälp än öppenvården, som jag själv tycker är helt värdelös. själv googlade jag på behandling mot ätstörning och fick upp en massa andra alternativ än den vanliga vården, som jag tyvärr inte känner förstår någonting. nu har jag ännu inte riktigt börjat den vård jag sökt, men de verkade veta lite iallafall. man får nog känna sig fram vad som fungerar helt enkelt och höra av sig till de som vet något om vad de pratar om direkt. Jag tror det är få läkare som vet det faktiskt. hoppas det ordnar sig för dig.

AnaLila

Jag mår verkligen skit och orkar inte mer men jag känner också att jag inte vill ha hjälp eftersom jag inte vill gå upp i vikt. Jag är så kluven att jag vet varken ut eller in. Är jag kanske rädd för att må bra? Har skadat mig själv hela livet och tycker inte jag är värd varken mat eller kärlek. Jag är inte värd att må bra efter allt jag varit med om. Jag kommer ju alltid vara ett äckel oavsett vilken hjälp jag får. Folk kommer ändå altid se mig som en äcklig hora och det är väl det jag förtjänar.