pamfredh

I dag tog jag äntligen mod till mig att ringa min läkare för att boka en tid. Jag har funderat på det länge och vet att jag behöver hjälp med min ätstörning, men jag vill egentligen inte ha hjälp, på något sjukt sätt!!! Jag vill bli frisk men orkar inte ta i tu med det!
Jag har Bulimi, fast jag egentligen inte vill erkänna det. Jag har ett friskt jag och ett sjukt jag som bråkar hela tiden, för det mesta vinner mitt sjuka jag.... Jag äter extremt kontrollerat under veckorna, allt är perfekt (enligt mig) inget socker, rätt sorts fetter, näringsrikt osv i all oändlighet, så hälsosamt det bara kan bli.... sen under helgen hetsäter jag och spyr flera gånger..... orkar faktist inte ha det så här längre. Allt kretsar kring mat, kontrollerat eller okontrollerat.....äta eller inte.....jag väger mig flera gånger om dagen och är fixerad av hälsokost, springer på apoteket o väger mig på deras supervåg med fettprocent o BMI....För tabeller o diagram med mina mått osv
Jag vill bli frisk, men jag är LIVRÄDD för att gå upp i vikt och jag är rädd för att tappa kontrollen över min viktnedgång om jag släpper taget om min sjukdom! Jag vill sluta hetsäta/spy, men jag vill inte riktigt släppa taget om det kontrollerande ätandet under veckorna, fast det är lika sjukt och jobbigt egentligen....
Jag har i alla fall beställt en tid med läkaren, men vi får se om jag hinner ångra mig.....det är över en vecka kvar..... Mitt sjuka jag säger att jag kan ju alltid gå dit och ljuga lite, jag behöver ju inte säga hela sanningen, men då har jag ju i alla fall försökt.....hmmmm, usch vad jobbigt....
Jag kände att jag var tvungen att skriva av mig lite , jag är helt ny här. Tar gärna emot peppning från er andra som har eller har haft samma problem!!! Kraaaaamar till er

En Annan

Hej pamfredh, -vad bra att du hittat hit!
Tanken på att söka hjälp kan vara fruktansvärt skrämmande. Jag kan förmoda att det inte varit ett lätt beslut, ändå inser du ju att du behöver hjälp. Varken din kropp eller ditt psyke klarar av att ha det som du har det nu. Jag tycker att du har gjort det enda rätta.
Att försöka försköna sanningen eller låta bli att berätta hur illa man verkligen mår av allting är visserligen symptomatiskt för dem som har ätstörningar men är inte en bra strategi. Kanske finns det ett litet hopp om att läkaren skall se igenom skyddet? Att du inte skall behöva berätta? Ändå tror jag att det kanske trots allt fr din del är dags att sätta korten på bordet. Vad är annars ditt alternativ, -egentligen?
Ambivalens inför att dels söka hjälp och dels fortsätta som tidigare är väldigt vanligt förekommande och kanske en ytterligare indikation på att du faktiskt har gjort rätt i att söka hjälp.
Jag vill gratulera dig till det beslutet. Visst, kanske finns skammen där. Men det är okej. Att söka hjälp är inte farligt, att låta bli kan vara det.

Sköt om dig, fortsätt skriv och du, ta hand om dig!
/En Annan

__________________

kleniz

Hej.

Jag är precis i samma läge som du, gör precis som du, äter extremt kontrollerande på v o sen hetsäter jag på helgerna, jag väger mig dock aldrig då jag är rädd för att se vad det står. Jag har haft bulimi i 10 år, sökt hjälp en gång för 6 år sedan, tyckte inte jag fick någon bra hjälp den gången. Min bulimi har gått upp och ner genom åren, ibland kunde jag kräkas flera gånger om dagen, men nu gör jag precis som du, hetsäter på helgerna, tillåter mig att äta all världens skit, godis, chips, ostbågar...massa massa choklad (som jag ÄÄÄLSKAR) sen kräks jag... Kände som du att jag orkar inte ha det så här längre, men samtidigt tar det emot att söka hjälp, för jag är ju komplett livrädd för att börja äta "normalt" och "ve o fasa" gå upp i vikt... känns väldigt kluvet...Men å andra sidan kan man inte leva som vi gör... Jag har som sagt hållt på i 10 år, och det är helt skrämmande lång tid, jag ödslat bort av mitt liv på dennna fixering, att dygnet runt tänka på mat o ha ångest osv. För att inte tala om dom fysiska risker det finns med att kräkas o laxera sig ofta, man skadar ju kroppen något oerhört. Jag mår mkt dåligt efter jag kräkts, har ont i bröstkorgen flera dagar, har ont i mina njurar minst en gång i v. Jag har fått nog, måste få hjälp att bli frisk.

Så mitt råd blir därför, banga inte ur, gå till doktorn och berätta, Jag gjorde det igår. Har nu fått remiss till psykolog specialiserad på ätstörningar. Det kommer förmodligen bli fruktansvärt jobbigt, men man måste bli frisk. Tänk tanken att du ska fortsätta som du gör resten av livet? Det går inte, även om det är skrämmande o nästan otänkbart att behöva ändra ett så inpräntat beteende som man har.

Lycka till i alla fall =)

Massa kramar j

__________________

Blueye

Bara blotta tanken på att söka hjälp brukar vara enormt obehaglig. Oftast blir ångestnivån högre och högre för varje dag som går fram till Dagen med stort D… Du har tagit ett stort och modigt steg – du har insett du ju att du behöver hjälp utifrån och du har sökt! Du har gjort det bästa du kunde göra för dig själv och din kropp!


Att ljuga om sitt mående är – precis som ”En Annan” säger ett klassiskt beteende för personer med ätstörningar. Är det en erfaren läkare du har att göra med kommer han direkt att se igenom din fasad. Är han mindre van kan det i så fall hända att han missar det.

Du vet ju egentligen att du inte kan fortsätta såhär! Och det bästa och modigaste av dig vore att säga precis som det är till läkaren. Skulle du våga göra det? Om inte öga mot öga så kan du kanske be att få hanns mailadress och skriva till honom hur du känner? Att sätta ord på sina inre demoner brukar vara enklare att göra hemma, när det är lugnt omkring en och man kan samla tankarna…
Bara ett tips!

En stor eloge till dig som trots skamkänslor tagit det här beslutet! Fast egentligen behöver du inte skämmas! Inte ett dugg! Du söker ju faktiskt hjälp för en sjukdom, ett destruktivt beteende som du inte själv mäktar över! Kom ihåg det!

Kram och varmt lycka till!
/Nanna

__________________

Liten kuling

Selv om du har blandede følelser nå, har du forsøkt som du sier. Og det kan hende det blir bedre enn du frykter og at det blir lettere å håndtere - og å sloss mot - bulimien når du har noen å dele den med.

Jeg ønsker deg masse lykke til! Og gratulerer med å ha bestilt time. Det er vanskelig, veldig vanskelig, og du er tøff. Ting tar tid, men la tiden hjelpe deg. Og alle de rundt deg som vil hjelpe. Det er lov å ha det vanskelig og det er kjempebra at du forsøker å få det bedre, selv om du har blandede følelser og kanskje føler følelsene som en stor og vond grøt akkurat nå.

Lykke, lykke til. Ta vare på deg selv.

pamfredh

Tack för era svar och all uppmuntran!!! Nu har det gått några dagar utan hetsätning, håller ju "bara" på med det beteendet på helgerna och nu är det onsdagkväll. Det är på onsdagar som jag känner mig som "friskast", jag har ätit nyttigt och kommit i kapp... men sen på torsd/fred. börjar ofta de sjuka tankarna komma igen. Ska jag hetsäta o spy denna helgen eller inte???? Och för det mesta blir det ju så till slut. I dag när jag känner mig sund o frisk så känns det verkligen som om jag vill avboka den där tiden hos läkaren! Jag lurar mig själv och har nästan glömt hur jäkla dåligt jag mådde i lördags.....och på något sjukt sätt så tror jag varje vecka att den här helgen ska jag inte förstöra allt en gång till.... Men, jag har inte avbokat och jag ska försöka vara ärlig när jag träffar läkaren nästa vecka. Jag bokade bara tiden med honom utan att säga riktigt varför, men han vet att min mens varit borta i 6 månader och att jag gått ner massor i vikt, så jag tror att han förstår vad det gäller, även om jag inte sa det rätt ut. Jag sa att jag kanske ville bli refererad till en dietist..... (ljug) Tror inte att jag behöver en dietist, jag kan ju egentligen det mesta om näring och kost och jag vet ju precis hur man ska äta. Jag skulle nog nästan kunna vara en dietist själv, som talade om för andra hur de ska äta, men när det gäller mig själv så fixar jag det inte. Även under veckorna när jag äter nyttigt så äter jag alldeles för lite. Jag vill fortfarande gå ner "bara 2 kilo till". Så där har jag hållit på i 2-kilos etapper, nu har jag gått ner 21kg och vill fortfarande gå ner två till, sen tror jag att jag ska sluta banta, men det blir alltid två till.....Herregud vad jag lurar mig själv hela tiden!!
Men jag är inte underviktig, skulle lätt kunna gå ner 5-6 kg till utan att vara för smal, men det är så jobbigt att vara besatt av mat hela tiden!!! Fast jag är livrädd för att släppa taget om detta för det kommer med all säkerhet innebära att jag går upp igen! Fortsätt att peppa mig, det hjälper verkligen! Jag är så glad att jag hittade detta forum!

jagochmig

Det är jätte bra att du har sökt hjälp. Det är första och största steget.

Du säger att du brukar må sämst på helgerna, när du tänker så så förväntar du dig ångesten och hetsätningen - man skulle kunna säga att du ställer in dig själv på att må dåligt och självklart så mår du då dåligt sedan när helgen kommer. Jag hoppas att den vetskapen ska minska det hela lite.

Det är jätte bra att du kan genomskåda dig själv lite. Att du lurar dig själv. Kroppen behöver som sagt näring för att funka ordentligt, speciellt hjärnan. När det kommer till ätstörningar så kan balansen rubbas. (Antar att du vet allt det där, men jag drar det endå i fall att.)

Men som sagt så är det jätte, jätte, jätte bra att du har en medvetenhet om hur du fungerar mot dig själv. Jag tror du har goda chanser att du klarar det här!

All lycka
/jagochmig

__________________
Maximum solacium est vacare culpa -- "Största trösten är friheten från skuld"

träningsnarkomanen

Det låter som mig. Under veckorna tränar jag och äter nyttigt och jag tycker jag inte har några problem alls men så kommer helgerna och om jag är hemma själv då så är det kört. Jag behöver vara konstant upptagen och ha människor omkring mig för att stå emot hetsätningen. Har varit sjuk i 16 år och det har funnits värre perioder så jag anser mig bättre idag men helgerna är jobbiga. Jag förstår att du tvekar om hjälp. Jag har just nu uppehåll från terapin för jag har inte tid att gå och det hjälper mig inte. Jag vet att det är dumt att tänka så men den gör mig bara stressad och eftersom jag inte får ut något av den så känns det meningslöst. I höst har jag tagit på mig jättemycket jobb för att slippa vara hemma och hetsäta. Vet inte om det riktigt är rätt väg men hinner inte hetsäta då men grundproblemen ligger ju förmodligen kvar ändå. Ska till läkaren om en vecka och diskutera medicinering eftersom jag äter antidepp och sömntabletter och han vill att jag ska sluta med det men jag är rädd att må dåligt igen.

pamfredh

Nu är det lördagförmiddag och jag har ännu inte hetsätit, har det inte i planering heller!! Första helgen på flera månader som det känns så här. Vet inte om det beror på att jag har beställt tiden hos läkaren, eller kanske att jag har hittat hit och börjat prata om det?? I torsdags bokade jag in mig på Yoga varje lördagförmiddag hela hösten. Jag har precis kommit hem och mår fantastiskt bra just nu. Jag tror att det hjälpte också. Igår kväll ville jag inte hetsäta för att jag skulle på Yoga i dag, ville inte må piss i dag, det blir ju nästan som en baksmälla. Och i dag vill jag heller inte hetsäta för jag mår så bra efter Yogan! Åååh vad det känns bra just nu! Men nu är frågan, ska jag strunta i att gå till läkaren på tisdag? Jag kanske förhastade mig, kanske ska jag försöka bli frisk på egen hand först? Jag vill ju inte slösa bort hans tid och åta mig en behandling om jag inte behöver. Fast om jag ska vara riktigt ärlig (och det kan jag vara här) Jag har ingen aning om hur det ser ut i morgon eller nästa helg...Inser ju innnerst inne att jag inte är botad bara för att jag ev. klarar mig utan anfall denna enstaka helgen, men det känns så just nu. I morgon ska jag på spinning och då kommer jag förhoppningsvis inte heller vilja hetsäta. Jag vill liksom inte förstöra när jag har gjort något bra. Det är när jag väljer att vara hemma o isolerar mig som jag hetsäter o spyr. Lösningen borde ju vara att se till o träna på helgerna, hitta på saker och vara ute bland folk, men de senaste månaderna har jag tackat nej till allt socialt umgänge på helgerna och struntat i att träna. Jag har velat vara ensam med mig och min sjukdom. Jag ska vekligen försöka ändra på detta mönster nu!
Men.......jag hör en liten liten röst inne i huvudet som viskar "bara lite glass i morgon, en endaste liten sista attack, sen ska det vara slut.... "
Vi får se hur det blir, jag känner mig positiv men samtidigt väldigt rädd!!
Det är verkligen en dag i taget som gäller, en timme i taget.....
Åter igen tack till er alla, tack för att ni finns! Det hjälper mig så mycket att läsa vad ni skriver!

Liten kuling

Og takk for at du finnes!

Lykke til med resten av dagen.
Jeg håper den gir deg noe å smile av.
Jeg smiler til deg gjennom skjermen.