Behöver era åsikter!!

hopea · 2008-08-21, 20:51

Jag vet inte var jag ska börja. Jag behöver era åsikter.

Mina ätstörningar började när jag var 13 år ungefär. När jag var 19 år började jag gå i öppenvård för att när jag var 20 år gå på dagvård i 6 månader. Ätstörningen blev väldigt mycket bättre under min tid på dagvården och jag flyttade hemifrån för att börja plugga. Detta var 3 år sedan.

De 3 senaste åren har varit berg- och dalbana. Tankarna på vikt och träning har aldrig släppt taget helt. Jag har haft perioder då jag tränat massor och ätit normalt. Perioder då jag tränat massor, ätit massor och kräkts. Perioder då jag inte tränat och ätit lite. Jag har kräkts minst 1 gång i veckan under hela den här perioden. Den här sommaren har varit väldigt jobbig psykiskt och jag känner att jag inte orkar kämpa mer. Jag klarar mig utan extrem ångest om jag äter under X kalorier/dag och rör på mig X mycket. Några gånger i veckan äter jag mer och kräks.

Jag har under dessa 3 år haft kontakt med psykiatriska öppenvården och har även gjort några besök på ätstörningsenheten. Det har varit uppe flera gånger att jag behöver jobba med ätstörningen, men jag har inte velat. Det har inte känts som att det är ätstörningen som spökar egentligen, utan min dåliga självkänsla.

Till saken hör att jag har MYCKET svårt för att prata med nya människor. Jag sluter mig totalt. Hjärnan blir helt blank och jag har ingenting alls att säga. Den enda som jag verkligen litar på till 100% är min fd behandlare på dagvården. Henne har jag haft lite sporadisk kontakt med då jag kännt att jag inte orkat mer och behövt pratat av mig. Detta har jag sagt till människorna här och de har ordnat så att landstinget här betalar för mig om jag går på en ytterligare behandling på dagvården.

Som det känns nu säger ena halvan av mig: "JA, ta chansen!" medan andra halvan säger: "Du är inte sjuk. Du behöver inte en till behandling. Du är bara självisk och självömkande och vet så väl hur du ska göra egentligen. Du har bara dålig karaktär och har ingenting där att göra. Det finns andra sjuka som verkligen behöver platsen!"

Jag vet hur man ska äta.
Jag vet att jag inte mår bättre av att svälta/kräkas.
Men tankarna försvinner inte!!!!

Vad ska jag göra?

En Annan · 2008-08-22, 00:13

Visst finns det säkert andra som kan behöva en plats inom öppenvården. Men nu handlar det inte om dem, det handlar om dig. Att bemöta andras behov av vård är inte ditt ansvar i detta sammanhang. Det är psykiatrins/landstingets/kommunens skyldighet att erbjuda dem möjligheter. Ditt ansvar just nu är att ta hand om dig själv och ge dig sjäv en möjlighet till en helare tillvaro och ett friskare liv.
Så: "Ta chansen!"

uppmanar En Annan

alfons · 2008-08-22, 13:03

Citat:

Ursprungligen postat av hopea

Jag vet inte var jag ska börja. Jag behöver era åsikter.

Mina ätstörningar började när jag var 13 år ungefär. När jag var 19 år började jag gå i öppenvård för att när jag var 20 år gå på dagvård i 6 månader. Ätstörningen blev väldigt mycket bättre under min tid på dagvården och jag flyttade hemifrån för att börja plugga. Detta var 3 år sedan.

De 3 senaste åren har varit berg- och dalbana. Tankarna på vikt och träning har aldrig släppt taget helt. Jag har haft perioder då jag tränat massor och ätit normalt. Perioder då jag tränat massor, ätit massor och kräkts. Perioder då jag inte tränat och ätit lite. Jag har kräkts minst 1 gång i veckan under hela den här perioden. Den här sommaren har varit väldigt jobbig psykiskt och jag känner att jag inte orkar kämpa mer. Jag klarar mig utan extrem ångest om jag äter under X kalorier/dag och rör på mig X mycket. Några gånger i veckan äter jag mer och kräks.

Jag har under dessa 3 år haft kontakt med psykiatriska öppenvården och har även gjort några besök på ätstörningsenheten. Det har varit uppe flera gånger att jag behöver jobba med ätstörningen, men jag har inte velat. Det har inte känts som att det är ätstörningen som spökar egentligen, utan min dåliga självkänsla.

Till saken hör att jag har MYCKET svårt för att prata med nya människor. Jag sluter mig totalt. Hjärnan blir helt blank och jag har ingenting alls att säga. Den enda som jag verkligen litar på till 100% är min fd behandlare på dagvården. Henne har jag haft lite sporadisk kontakt med då jag kännt att jag inte orkat mer och behövt pratat av mig. Detta har jag sagt till människorna här och de har ordnat så att landstinget här betalar för mig om jag går på en ytterligare behandling på dagvården.

Som det känns nu säger ena halvan av mig: "JA, ta chansen!" medan andra halvan säger: "Du är inte sjuk. Du behöver inte en till behandling. Du är bara självisk och självömkande och vet så väl hur du ska göra egentligen. Du har bara dålig karaktär och har ingenting där att göra. Det finns andra sjuka som verkligen behöver platsen!"

Jag vet hur man ska äta.
Jag vet att jag inte mår bättre av att svälta/kräkas.
Men tankarna försvinner inte!!!!

Vad ska jag göra?

Jag är i samma läge.
Jag får börja om jag vill.
Jag känner att jag inte har något val.
På måndag börjar jag åter på dagvården.
Förra gången kände jag som du, att andra behöver min plats bättre och att jag är så självisk. Nu vet jag inte, det blir nog värre när jag väl börjar. Jag är rädd att jag kommer att känna mig osäker för att jag kommer och tror att jag ska ta en massa plats och kräva en massa. Men jag vet att det är fel. De jobbar där och är till för patienterna och jag är en av dem. Det handlar nog om sjukdomsinsikt också, man tycker nog aldrig att man är så sjuk som man faktiskt är.
Ta chansen snäll!
Du har kämpat så länge att du måste bli kvitt den här jävla sjukdomen nu.

Liten kuling · 2008-08-27, 01:53

Hei du.

Jeg leste innlegget ditt, og har tenkt litt nå. Det som slo meg med en gang var at du har det vanskelig, og det føler du på selv også. At ene delen din sier at du ikke er syk og ikke skal ha hjelp, gjør ikke at du FØLER deg bedre. Og følelsen er det viktigste oppi dette. Føler du deg ikke bra, har du det ikke bra. Det høres også ut som du lever veldig slitsomt. Jeg tenker som så, at selv om du (i alle fall en del av deg) ikke vil si at du er syk, så har du en opplevelse av å ha det vanskelig både i relasjon med andre mennesker og med forholdet til mat/vekt/kalorier/trening. Jeg tenker at du har like stor rett som andre til å ha det bra. Og du har det ikke bra nå, så selv om du ikke vil kalle deg syk beskriver du en situasjon som man kan trenge hjelp i. Og som spiseforstyrret er det veldig lett å si "Jeg er ikke syk, hjelp noen som har nytte av det." Men i virkeligheten, der er du verdt all den hjelpen du kan få. Pass godt på deg selv og prøv å ta imot hjelp. Blir det helt galt for deg, kan du heller slutte. Gi deg selv en sjanse til å få det bedre og til å ha noen å dele og håndtere det vanskelige sammen med. Alene blir man ekstra alene og det tunge blir ekstra tungt. Lykke til.

Hilsen Liten kuling

2008-08-21, 20:51	#1 (permalink)
hopea Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: Aug 2008 Ort: Uppsala Inlägg: 10 Krediter: 125	Behöver era åsikter!! Jag vet inte var jag ska börja. Jag behöver era åsikter. Mina ätstörningar började när jag var 13 år ungefär. När jag var 19 år började jag gå i öppenvård för att när jag var 20 år gå på dagvård i 6 månader. Ätstörningen blev väldigt mycket bättre under min tid på dagvården och jag flyttade hemifrån för att börja plugga. Detta var 3 år sedan. De 3 senaste åren har varit berg- och dalbana. Tankarna på vikt och träning har aldrig släppt taget helt. Jag har haft perioder då jag tränat massor och ätit normalt. Perioder då jag tränat massor, ätit massor och kräkts. Perioder då jag inte tränat och ätit lite. Jag har kräkts minst 1 gång i veckan under hela den här perioden. Den här sommaren har varit väldigt jobbig psykiskt och jag känner att jag inte orkar kämpa mer. Jag klarar mig utan extrem ångest om jag äter under X kalorier/dag och rör på mig X mycket. Några gånger i veckan äter jag mer och kräks. Jag har under dessa 3 år haft kontakt med psykiatriska öppenvården och har även gjort några besök på ätstörningsenheten. Det har varit uppe flera gånger att jag behöver jobba med ätstörningen, men jag har inte velat. Det har inte känts som att det är ätstörningen som spökar egentligen, utan min dåliga självkänsla. Till saken hör att jag har MYCKET svårt för att prata med nya människor. Jag sluter mig totalt. Hjärnan blir helt blank och jag har ingenting alls att säga. Den enda som jag verkligen litar på till 100% är min fd behandlare på dagvården. Henne har jag haft lite sporadisk kontakt med då jag kännt att jag inte orkat mer och behövt pratat av mig. Detta har jag sagt till människorna här och de har ordnat så att landstinget här betalar för mig om jag går på en ytterligare behandling på dagvården. Som det känns nu säger ena halvan av mig: "JA, ta chansen!" medan andra halvan säger: "Du är inte sjuk. Du behöver inte en till behandling. Du är bara självisk och självömkande och vet så väl hur du ska göra egentligen. Du har bara dålig karaktär och har ingenting där att göra. Det finns andra sjuka som verkligen behöver platsen!" Jag vet hur man ska äta. Jag vet att jag inte mår bättre av att svälta/kräkas. Men tankarna försvinner inte!!!! Vad ska jag göra? __________________ Det krävs så mycket mygel för att verka normal..

2008-08-22, 00:13	#2 (permalink)
En Annan Rating 10 Diamantmedlem Reg.datum: Jul 2008 Ort: Mellansverige Inlägg: 404 Krediter: 1 402	Visst finns det säkert andra som kan behöva en plats inom öppenvården. Men nu handlar det inte om dem, det handlar om dig. Att bemöta andras behov av vård är inte ditt ansvar i detta sammanhang. Det är psykiatrins/landstingets/kommunens skyldighet att erbjuda dem möjligheter. Ditt ansvar just nu är att ta hand om dig själv och ge dig sjäv en möjlighet till en helare tillvaro och ett friskare liv. Så: "Ta chansen!" uppmanar En Annan __________________ _ _ _ MORE than the Sum of my Experiences

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-08-27, 01:53	#4 (permalink)
Liten kuling Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Aug 2008 Ort: I nabolandet Norge, et et murhus for psykisk syke, kalt sykehus Inlägg: 224 Krediter: 743	Hei du. Jeg leste innlegget ditt, og har tenkt litt nå. Det som slo meg med en gang var at du har det vanskelig, og det føler du på selv også. At ene delen din sier at du ikke er syk og ikke skal ha hjelp, gjør ikke at du FØLER deg bedre. Og følelsen er det viktigste oppi dette. Føler du deg ikke bra, har du det ikke bra. Det høres også ut som du lever veldig slitsomt. Jeg tenker som så, at selv om du (i alle fall en del av deg) ikke vil si at du er syk, så har du en opplevelse av å ha det vanskelig både i relasjon med andre mennesker og med forholdet til mat/vekt/kalorier/trening. Jeg tenker at du har like stor rett som andre til å ha det bra. Og du har det ikke bra nå, så selv om du ikke vil kalle deg syk beskriver du en situasjon som man kan trenge hjelp i. Og som spiseforstyrret er det veldig lett å si "Jeg er ikke syk, hjelp noen som har nytte av det." Men i virkeligheten, der er du verdt all den hjelpen du kan få. Pass godt på deg selv og prøv å ta imot hjelp. Blir det helt galt for deg, kan du heller slutte. Gi deg selv en sjanse til å få det bedre og til å ha noen å dele og håndtere det vanskelige sammen med. Alene blir man ekstra alene og det tunge blir ekstra tungt. Lykke til. Hilsen Liten kuling