alfons

Jag måste nu ta ställning till om jag ska börja i dagvård eller inte. Alterativet är fortsatt samtalskontakt en gång i veckan.

Detta är min känslor just nu:

Jag är en dålig dålig mamma. Jag känner mig så trött och grinfärdig och irriterad. Jag vill helst bara gå undan, jag vill vara ifred, jag vill ha tyst omkring mig. Jag vill röra på mig, jag vill krypa ner i sängen och släcka ner och ligga där tills allting känns lättare. Jag speglar mig och ser hur stor och klumpig jag ser ut. Jag känner mig fet, flottig och äcklig. Dålig och värdelös. Jag vill vara försvinna iväg ett tag och komma tillbaka när allting känns lättare. Jag är totalt olik den jag egentligen är. Jag är inte trevlig att vara i närheten av. Jag är hemsk. En pannkaksbit, en bit ugnspannakaka till middag med familjen och allting blir förstört. Jag hatar mig själv så för att jag blir så här. Jag vet bara inte hur jag ska hantera alla dessa känslor och det kaos som uppstår.

Det känns som ett så enormt stort steg att ta emot hjälp. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål OCH sedan middag m familjen. Det är så sanslöst mycket. Att någon gång klara av det igen är väl rimligt, men att liksom fixa allt på en gång det känns för mkt begärt av mig. Jag vill givetvis, men från att aldrig äta sig mätt, kunna klara av att äta ordentlig frukost och ordentlig lunch och sedan två mellanmål utöver det, det känns som orimligt höga krav. Klart målet ska vara att äta upp en hel portion, men det känns inte som det kan vara kravet omedelbart. Då vet jag inte om jag fixar det. jag kommer känna mig så fet. Jag kommer gråta och inte veta vart jag ska ta vägen. Jag kommer vilja försvinna och aldrig mer visa mig för någon. Jag kommer bli så tjock och känna mig som ett hus. Jag kommer känna mig flottig och oren. Jag kommer inte längre ha någon trygghet kvar. Jag kommer inte vara stolt över mig själv. Jag kommer inte känna att jag har något som andra inte har. jag kommer inte längre känna mig stark gentemot andra. Plötsligt kommer jag bli ett grått ludd igen som inte gör någonting extra. Jag kommer bli stressad och orolig och tappa kontrollen på min tillvaro. Det är på något sätt så tryggt och säkert att reglera min kropp och vikt på det här viset. Tyvärr fungerar det inte särskilt bra i längden och jag gör mig själv och min familj så illa.

Det känns som jag är i ett riktigt svårt läge när det blir jobbigt vad än jag väljer, vilken väg jag än tar är det tufft. Hjälp, jag är så rädd! Hur ska jag tänka och förhålla mig till detta?

Fredriica

Usch, jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Det är mina föräldrar som får ta de värsta smällarna. Jag är så sur, ledsen och arg precis hela tiden. Minsta lilla grej som de gör iriterar mig något så fruktansvärt. Jag ligger i mitt rum stora delar av dagarna och sover och jag gråter något så kopiöst. Precis som du så tycker jag att jag måste äta alldeles för mycket. Hoppas att det löser sig för dig=)

alfons

Det låter inte bra att du ligger och gråter så mkt. När du gråter och vill sova så mkt låter det faktiskt som du är deprimerad.

Det är inte roligt när de nära och kära drabbas. Men allra ondast gör det att jag känner att mina älskade barn drabbas.