Skönt att se jag inte är ensam...

jat76 · 2008-07-19, 18:28

Hej allihopa.

Är ny på forumet och vill väl egentligen inte erkänna för mig själv att jag inte har ett riktigt normalt förhållande till mat. Samtidigt så måste jag väl det. Jag identifierar mig med så många av er här.

Själv så har jag kämpat med övervikt i hela mitt liv. Vändpunkten kom för ett par år sedan när jag som vuxen betämde mig för att en gång för allt gå ner i vikt och bli normalviktig. Då vägde jag 95 kg till mina 168 cm.

Jag lyckades med att gå ner över 50 kg till ca 53 kg som jag tror jag väger nu. Jag vågar inte väga mig ifall jag gått upp ett halvt kg eller mer. Detta var ca två år sedan nu. I början var alla jätte entusiastiska ang min viktnedgång, alla utom min mamma som ALDRIG sagt hur fin jag blev. För visst blev jag det. Jag kände mig snygg och folk vände sig efter mig på stan. Vilken kick för självkänslan...

Men som sagt detta har fört med sig en mörk baksidan. Jag lever i en ständig kamp mot att bibehålla vikten vilket lett till att jag nu måste erkänna att jag inte har normala matvanor. Men jag vill ju inte bli tjock igen!!!! Nu är jag istället för smal....

Jag äter i princip samma sak varje dag för då vet jag exakt vad jag äter och att jag inte ska gå upp i vikt. Jag äter mest grönsaker och knäckebröd och för att belöna mig själv så frossar jag i choklad på helgerna. För jag kan ju inte vara utan mina små belöningar för att jag varit så duktig i resten av veckan. Viist har det hänt att jag köpt ett kilo smågodis och frossat men oftast (men inte alltid) så slutar det med att jag kräks upp det för jag vill ju inte gå upp i vikt. Ofta så tuggar jag också på onyttiga saker men spottar ut det igen och sköljer noga munnen för jag vill inte riskera att svälja några extra kalorier....

Jag är 32 år och trodde att sånt här mest drabbade yngre, men inser vad fel jag haft.

Hur ska jag börja orka ta mig ur denna onda cirkel som jag hamnat i?

alfons · 2008-07-20, 12:51

Citat:

Ursprungligen postat av jat76

Hej allihopa.

Är ny på forumet och vill väl egentligen inte erkänna för mig själv att jag inte har ett riktigt normalt förhållande till mat. Samtidigt så måste jag väl det. Jag identifierar mig med så många av er här.

Själv så har jag kämpat med övervikt i hela mitt liv. Vändpunkten kom för ett par år sedan när jag som vuxen betämde mig för att en gång för allt gå ner i vikt och bli normalviktig. Då vägde jag 95 kg till mina 168 cm.

Jag lyckades med att gå ner över 50 kg till ca 53 kg som jag tror jag väger nu. Jag vågar inte väga mig ifall jag gått upp ett halvt kg eller mer. Detta var ca två år sedan nu. I början var alla jätte entusiastiska ang min viktnedgång, alla utom min mamma som ALDRIG sagt hur fin jag blev. För visst blev jag det. Jag kände mig snygg och folk vände sig efter mig på stan. Vilken kick för självkänslan...

Men som sagt detta har fört med sig en mörk baksidan. Jag lever i en ständig kamp mot att bibehålla vikten vilket lett till att jag nu måste erkänna att jag inte har normala matvanor. Men jag vill ju inte bli tjock igen!!!! Nu är jag istället för smal....

Jag äter i princip samma sak varje dag för då vet jag exakt vad jag äter och att jag inte ska gå upp i vikt. Jag äter mest grönsaker och knäckebröd och för att belöna mig själv så frossar jag i choklad på helgerna. För jag kan ju inte vara utan mina små belöningar för att jag varit så duktig i resten av veckan. Viist har det hänt att jag köpt ett kilo smågodis och frossat men oftast (men inte alltid) så slutar det med att jag kräks upp det för jag vill ju inte gå upp i vikt. Ofta så tuggar jag också på onyttiga saker men spottar ut det igen och sköljer noga munnen för jag vill inte riskera att svälja några extra kalorier....

Jag är 32 år och trodde att sånt här mest drabbade yngre, men inser vad fel jag haft.

Hur ska jag börja orka ta mig ur denna onda cirkel som jag hamnat i?

Att erkänna problemen för dig själv är ett bra första steg. Du har även öppnat dig för oss här på forumet nu också. Nästa steg som du bör ta tycker jag, är att ringa t ex din närmaste ätstörningsenhet om det finns i närheten eller psykiatrin. Fortsätt gärna skriva här så vi får reda på hur det går för dig!

Liten kuling · 2008-08-31, 17:43

Nei visst, du er ikke alene!

Men selv om du ikke er alene, gjør det vondt å ha det sånn.

Jeg forstår at du er redd for å gå opp i vekt, spesielt når du tidligere har følt på å være overvektig og ikke hadde det bra med deg selv da heller.

Jeg skal ikke si noe om hva du må gjøre. Det må være ditt valg. Men det er viktig at du ikke raser mer ned. Kunne du hatt en kostplan som gjorde at du holdt stabil vekt? Det kunne kanskje fått deg til å være mindre redd - spesielt ettersom du verken vil ned eller opp.

Det er viktig at du tar vare på deg selv og at du lar deg få lov å være både redd, glad og trist. Det er flott at du gir deg belønninger. Men hvis belønningene gjør at du kjenner deg enda dårligere, kunne du kanskje forandret litt på dem? For du fortjener belønninger og du fortjener ikke å få vondt etterpå. Hva med å bake i helgen? Bake en kake for eksempel. Da har du noe hyggelig for deg, og kanskje du også vil invitere noen på besøk, og samtidig har du vært flink. Du har gjort noe, laget noe. Vært en liten husmor

Bare et forslag, vilt forslag kanskje. Men det skader jo ikke å lufte det. Hvis det var dårlig, kan forslaget kastes i søppla. Jeg vil bare at du skal ha det bra også de gangene du skal ha belønning. Belønning skal være positivt. Du har fortjent belønning.

Daybreak · 2008-09-01, 20:33

Du är verkligen inte ensam. Jag har gått igenom samma sak. Bantat sedan jag var 10, och har haft ätstörningar sedan 4 år tillbaka. Jag börjar bli grundligt trött på att inte ha kontroll över min kropp, men jag vågar inte söka hjälp. Är 17år gammal, och inser att jag förmodligen borde söka hjälp innan det är försent. Men jag vågar verkligen inte.

Thina · 2008-09-01, 23:16

Nej ensam är du inte.
Men så trodde jag också från början.
Jag har varit i detta helvete i mer än 7 år.

Men jag har alldrig varit överviktig från början. Men halkade in på fel spår. Har nu åkt in och ut på olika behandlingar sedan December 2006.

Nej sånt här drabbar inte bara unga.

Citat:

Ursprungligen postat av jat76

Hej allihopa.

Är ny på forumet och vill väl egentligen inte erkänna för mig själv att jag inte har ett riktigt normalt förhållande till mat. Samtidigt så måste jag väl det. Jag identifierar mig med så många av er här.

Själv så har jag kämpat med övervikt i hela mitt liv. Vändpunkten kom för ett par år sedan när jag som vuxen betämde mig för att en gång för allt gå ner i vikt och bli normalviktig. Då vägde jag 95 kg till mina 168 cm.

Jag lyckades med att gå ner över 50 kg till ca 53 kg som jag tror jag väger nu. Jag vågar inte väga mig ifall jag gått upp ett halvt kg eller mer. Detta var ca två år sedan nu. I början var alla jätte entusiastiska ang min viktnedgång, alla utom min mamma som ALDRIG sagt hur fin jag blev. För visst blev jag det. Jag kände mig snygg och folk vände sig efter mig på stan. Vilken kick för självkänslan...

Men som sagt detta har fört med sig en mörk baksidan. Jag lever i en ständig kamp mot att bibehålla vikten vilket lett till att jag nu måste erkänna att jag inte har normala matvanor. Men jag vill ju inte bli tjock igen!!!! Nu är jag istället för smal....

Jag äter i princip samma sak varje dag för då vet jag exakt vad jag äter och att jag inte ska gå upp i vikt. Jag äter mest grönsaker och knäckebröd och för att belöna mig själv så frossar jag i choklad på helgerna. För jag kan ju inte vara utan mina små belöningar för att jag varit så duktig i resten av veckan. Viist har det hänt att jag köpt ett kilo smågodis och frossat men oftast (men inte alltid) så slutar det med att jag kräks upp det för jag vill ju inte gå upp i vikt. Ofta så tuggar jag också på onyttiga saker men spottar ut det igen och sköljer noga munnen för jag vill inte riskera att svälja några extra kalorier....

Jag är 32 år och trodde att sånt här mest drabbade yngre, men inser vad fel jag haft.

Hur ska jag börja orka ta mig ur denna onda cirkel som jag hamnat i?

2008-07-19, 18:28	#1 (permalink)
jat76 Junior Member Nykomling Reg.datum: Jul 2008 Inlägg: 3 Krediter: 40	Skönt att se jag inte är ensam... Hej allihopa. Är ny på forumet och vill väl egentligen inte erkänna för mig själv att jag inte har ett riktigt normalt förhållande till mat. Samtidigt så måste jag väl det. Jag identifierar mig med så många av er här. Själv så har jag kämpat med övervikt i hela mitt liv. Vändpunkten kom för ett par år sedan när jag som vuxen betämde mig för att en gång för allt gå ner i vikt och bli normalviktig. Då vägde jag 95 kg till mina 168 cm. Jag lyckades med att gå ner över 50 kg till ca 53 kg som jag tror jag väger nu. Jag vågar inte väga mig ifall jag gått upp ett halvt kg eller mer. Detta var ca två år sedan nu. I början var alla jätte entusiastiska ang min viktnedgång, alla utom min mamma som ALDRIG sagt hur fin jag blev. För visst blev jag det. Jag kände mig snygg och folk vände sig efter mig på stan. Vilken kick för självkänslan... Men som sagt detta har fört med sig en mörk baksidan. Jag lever i en ständig kamp mot att bibehålla vikten vilket lett till att jag nu måste erkänna att jag inte har normala matvanor. Men jag vill ju inte bli tjock igen!!!! Nu är jag istället för smal.... Jag äter i princip samma sak varje dag för då vet jag exakt vad jag äter och att jag inte ska gå upp i vikt. Jag äter mest grönsaker och knäckebröd och för att belöna mig själv så frossar jag i choklad på helgerna. För jag kan ju inte vara utan mina små belöningar för att jag varit så duktig i resten av veckan. Viist har det hänt att jag köpt ett kilo smågodis och frossat men oftast (men inte alltid) så slutar det med att jag kräks upp det för jag vill ju inte gå upp i vikt. Ofta så tuggar jag också på onyttiga saker men spottar ut det igen och sköljer noga munnen för jag vill inte riskera att svälja några extra kalorier.... Jag är 32 år och trodde att sånt här mest drabbade yngre, men inser vad fel jag haft. Hur ska jag börja orka ta mig ur denna onda cirkel som jag hamnat i?

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-08-31, 17:43	#3 (permalink)
Liten kuling Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Aug 2008 Ort: I nabolandet Norge, et et murhus for psykisk syke, kalt sykehus Inlägg: 224 Krediter: 743	Nei visst, du er ikke alene! Men selv om du ikke er alene, gjør det vondt å ha det sånn. Jeg forstår at du er redd for å gå opp i vekt, spesielt når du tidligere har følt på å være overvektig og ikke hadde det bra med deg selv da heller. Jeg skal ikke si noe om hva du må gjøre. Det må være ditt valg. Men det er viktig at du ikke raser mer ned. Kunne du hatt en kostplan som gjorde at du holdt stabil vekt? Det kunne kanskje fått deg til å være mindre redd - spesielt ettersom du verken vil ned eller opp. Det er viktig at du tar vare på deg selv og at du lar deg få lov å være både redd, glad og trist. Det er flott at du gir deg belønninger. Men hvis belønningene gjør at du kjenner deg enda dårligere, kunne du kanskje forandret litt på dem? For du fortjener belønninger og du fortjener ikke å få vondt etterpå. Hva med å bake i helgen? Bake en kake for eksempel. Da har du noe hyggelig for deg, og kanskje du også vil invitere noen på besøk, og samtidig har du vært flink. Du har gjort noe, laget noe. Vært en liten husmor Bare et forslag, vilt forslag kanskje. Men det skader jo ikke å lufte det. Hvis det var dårlig, kan forslaget kastes i søppla. Jeg vil bare at du skal ha det bra også de gangene du skal ha belønning. Belønning skal være positivt. Du har fortjent belønning.

2008-09-01, 20:33	#4 (permalink)
Daybreak Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: Aug 2008 Ort: Helsingborg Inlägg: 24 Krediter: 213	Du är verkligen inte ensam. Jag har gått igenom samma sak. Bantat sedan jag var 10, och har haft ätstörningar sedan 4 år tillbaka. Jag börjar bli grundligt trött på att inte ha kontroll över min kropp, men jag vågar inte söka hjälp. Är 17år gammal, och inser att jag förmodligen borde söka hjälp innan det är försent. Men jag vågar verkligen inte.