Block

Tjena ! Kände att jag behövde lite tips och stöd, så jag kanske kan lappa ihop saker och ting. Jo så här ligger de till, jag är sambo med min flickvän sedan sju år tillbaks, vi är 25 resp 28 och har kommit till ett stup just nu. Jag är en frisläppt själ med mottot Shit happens then u die enkelt översatt. Min tjej är precis raka motsatsen. Men jag älskar henne, och när jag vaknar och hon ligger brevid mig känns det som jag e nykär igen. Jag är väldigt jordnära person med ett öppet sinne, som har haft kontakt både med vänner som har försökt ta livet av sig och vänner som har haft stora ångest problem. Är absolut ingen människa som säger ta dig i kragen och gå vidare, har förstått att folk tänker olika ( dum beskrivning men får duga). Nu är det så efter fyra år in i förhållandet så hände något , vet ej vad men misstänker att hjärtproblem hos henns far var en utlösande faktor. Inge vidare på fackspråket men Ångestsyndrom är det jag kan komma upp med. Ältande av allt som har med jobbet att göra, höga krav på sig själv lägger all fokus och enegi på det som hon finner viktigt. Småsaker noteras inte , tex gå ut med soppor diska träffa vänner finns inte längre. Ett år sen så började hon gå på Kbt och i början kändes det klockrent, men efter så lång tid tillsammans så kunde jag nästan höra henns tankar flyga omkring, och efter ett antal gräl och tårar så kan man konstatera att nästan inget har hänt. Uppgifter hon fått görs i panik 5 min innan hon går till sin psykolog som om det vore någon jekla skoluppgift,inget görs korrekt förutom henns jobb. Hon och hennes famillj är högpresterande och det känns som att det är på något sätt skapelsen till all osäkerhet och ältande. Jag har läst böcker om Kbt och vi kan snacka mycket bra om saker och ting men när väl Ångesten kommer så låser jag mig totalt, jag vill såklart hennes bästa men svarar alltid på hennes frågor som jag förstått man inte ska göra. Allt jag säger misstolkas och blir en A4 till med möjliga lösningar/problem. Jag skulle kunna skriva i evighet men känner mig som skit när jag skriver det här, börjar nästan känna som att allt är mitt fel. Men summan av kardemumman är hur ska jag kunna föra en diskussion med en som vrider och vänder på allt som sägs en som tappat lusten till allt och inte längre ser någon framtid på saker och ting. Vi har pratat om att lämna varandra men då dyker det upp skräcksenarier i mitt huvud , om hur hon skulle ha det. Självmordstankar har väl nämnts men det är hon för stark för, utan det är snarare ensamheten och den totala bristen på social kompetens som bränns in i min skalle. Som sagt känner mig som en skithög när jag skriver detta men jag vill inte sitta om tio är och skriva samma sak, så alla inputs och tips är välkommna.

Synthia

Hej Block.

Jag var nyligen tillsammans med en underbar kille som du också verkar vara. För du bryr dig om hur din älskade mår och vill bara hjälpa. Min kille orkade inte med det till slut så han har lämnat mig nu efter 8 år. Jag har också depression och ångestproblematik och kommer från en högpresterande familj.

Du kan hjälpa och stödja henne i vardagen på alla möjliga sätt och vis vilket du också säkert gör. Men har du talat om hur DU mår? Ältar hon så säg att ni inte kommer vidare med det och kanske ska hitta på något annat tillsammans så länge för att komma på bättre tankar (distraktion fungerar oftast även om man är låg och säger sig inte vilja göra något). Föreslå att ni tar en promenad, går på bio eller spelar något spel eller en CD, vad som helst.

När det blir för jobbigt för dig, se då till att DU träffar dina vänner och inte bara sitter hemma för hennes skull. Det kan t.o.m. få henne att tänka till.

Prata gärna med varandra, men försök att bryta en ond cirkel med att du blir indragen i hennes problem och inte kommer framåt i era diskussioner. Sluta prata då helt enkelt. Krama henne istället och föreslå att ni gör något annat. Det var precis det som hände med mig och min f.d. sambo (att han drogs mer och mer in i min värld) och han orkade till slut inte med det.

Han är livrädd att jag ska ta livet av mig men jag är också starkare än så. Du kan aldrig ansvara för en annan människas liv på det sättet även om du är en anhörig, kom ihåg det! Det är hennes problem och dessa kan hon bara lösa själv även om hon har ditt stöd som vän och även ev. älskare.

Behöver ni kanske resa bort för att få en "nytändning" eller liknande, så tveka inte att göra det. Allt som bryter den grå vardagen när en partner mår dåligt kan lyfta hela förhållandet. Ännu ett misstag av oss som inte gjorde detta i tid.

Kram och lycka till.
S.

__________________
Let the cat out of the bag

BLOGG http://myinnerstormblows.blogspot.com/

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

Pendus

Detta är egentligen min pojkväns inlogning jag skriver ifrån, men det spelar ingen roll. Jag känner igen mig jätte mycket i din flickvän som beskriver henne. Själv är min pojkvän både min bästa vän, älskare och min personliga assistent. Det sist nämda, låter det som något du känner dig som ibland?
Isåfall vet du nog att det inte är så det ska vara. Hon ska självklart kunna få stöd av dig och så men hon måste kunna klara sig själv också. Du värkar jätte snäll och omtänksam. Men om hennes problem går ut över dig dröjer det inte länge innan det inte fungerar längre. Hon har säkert, precis som jag, dåligt samvete när det går ut över dig. Hjälp henne så mycket som du känner att du orkar. Och ta dig tid för dig själv ibland. En paus. Tänk posetivt! De flesta problemen har en lösning!