BehindBlueEyes

Jag blir så trött på min ångest. Att alltid känna en oro över vad som kommer hända, tänka 20 steg i förväg och alltid ta ut riskerna. Sen att se hur andra personer kan göra sakerna hur lätt som helst... det är jobbigt.

Man känner sig så handikappad och dålig över att inte kunna göra vissa saker och göra andra saker med mycket ångest. Samtidigt som andra säger "Det där var väl inte så farligt". Vad vet dom om att ha en känsla utav panik när man ska göra nått så vardagligt.

När man ska göra nått nytt så måste man läsa på om alla risker och hur man bäst gör sådant. Man kan inte mixtra själv då allt kan börja brinna eller gå sönder.

Fyfan vad jag hatar detta jävla skiten. Är så trött på att alltid gå med ständig rädsla och har fysisk värk efter att alltid vara spänd i ryggen med mera.

Vet inte hur länge jag orkar med detta, men ingen verkar kunna nått om det heller. Ingen bryr sig väl om det bara är jag som lider.

Var bara tvungen att skriva av mig.

/BBE

tenshi

Jag kan bara säga en sak. Och det är: Jag vet precis hur du känner det.
Du är absolut inte ensam, jag har samma problem. Man blir så handikappad när man ser hur alla andra kan gå ut och ha kul medan jag själv sitter hemma pga ångest. Man sitter som i en glasbubbla och kan inte komma ut och vara med alla andra som har roligt.Skitjobbigt är det MEN det finns hjälp att få, det tar bara lite tid innan den når fram fullt ut.

BehindBlueEyes

För mig är det inte bara helger och kvällar... det är dygnet runt. Ständigt påfrestande känsla att jag måste veta allt och undvika riskerna. Försöker då och då att utmana ångesten men det tar bara sån kraft att jag blir helt slut.

Hjälpen vet jag inte om den finns längre. Har försökt förut men inget har hjälpt och känns meningslöst att försöka börja om på nytt igen.

Svårt att förklara hur rädslan är. Det är mer än i en glasbubbla.. det är som en trång liten låda du sitter hukad i.. helt svart.

Men vad som händer vanligtvis... ta till exempel att nån ber mig köra bil från ett ställe till ett annat... första jag tänker på är riskerna med att köra bil. Kan krocka, köra av vägen med mera. Sen tänker jag ut rutten... hur jag ska kunna komma ut från parkeringen utan att slå i nån bil, hur jag ska göra om jag ser nån bil som kör fel, hur jag ska hantera allt med mera. Det hela blir så mycket att jag kan tänka och oroa mig i flera timmar. Blir totalt ofokuserad på det jag ska göra under dom timmarna. I början kommer dessutom en sån där reaktion som man brukar få om man t.ex. känner på hett eller kallt vatten.. När hjärnan får en signal att fly och att det gör ont.

Sånt har jag nästan dygnet runt nu. Även i drömmarna. Jag står snart inte ut längre.

/BBE

En Annan

Det att ångesten har dig i sitt grepp är orsak nog att göra ännu ett försök att söka hjälp. Du har kanske prövat KBT, men inte kännt att det hjälpt? Försök igen. Ge det ytterligare en chans, kanske med en annan terapeut, en som du känner förstår just din problematik.
För det går att må bättre... faktiskt.
(ett klisché-artat uttryck, -javisst, men ändå helt sant)

(Du känner kanske igen det här, men jag skriver det ändå
Börja med att skatta ångesten på en skala 1-10.
Du tänker kanske redan på det värsta som kan hända. Gör en reality-check, hur stor är sannolikheten att det händer? Oftast är den inte jättestor. Och så, om det händer, det värsta tänkbara, om du repar lacken på bilen bredvid ...så är ändå det som hänt bara en repa i lacken. Visst kan någon bli förbannad på dig. Men du gjorde det inte med vilje. En repa i lacken går att reparera...
Andas några djupa andetag och gör en ny skattning. Hur stor är ångesten?

(Jag vet nog att praktiken oftast är något helt annat än teorin... och att det inte går i en handvändning, men den finns där, möjligheten att få grepp om livet igen. Den finns.)

Kram, En Annan

__________________

BehindBlueEyes

Ja jag har provat två gånger med KBT liknande metoder... båda gångerna har kraftig panik inträffat. Den första gången var så hemsk att jag tappade all tro på den terapeuten. Flyttade ganska omgående och fick börja hos en ny. Den andra gången provade jag lite längre.. blev inte lika mycket panik då terapeuten hann se min panik och rädsla i tid och avbröt det hela. Men vi försökte igen efter lite samtal om vad som gick snett och det blev lite bättre. Men jag tycker det tog väldigt mycket på psyket och kännde inte att det gick så mycket frammåt iaf.

Känns som jag tar myrsteg och känns så otroligt jobbigt när man vet att det bara är småsaker som man blir så rädd över. Vill så gärna bli av med ångesten men känns som det är omöjligt och kommer ta hela livet att bli någotlunda normal.

Dessutom känns det som att ingen terapeut verkar förstå hur man kan få panik för så lite. Och jag känner mig bara jobbig och ivägen.

Tack för att ni lyssnar och svarar.

tenshi

Meningen med KBT-behandling är ju just att att man ska möta sina rädslor, och vänta ut ångesten till den inte längre är lika stark som i början.
Så om man då får ångest i början av behandlingen så ska man försöka att vara kvar i den situationen till den inte är lika skrämmande längre.
Det hjälper för dom flesta, och det finns ju dom som det hjälper mindre bra för. Men det finns alltid någon sorts hjälp att tillgå.

bella46

hej! min läkare/psykiatriker säger att jag har GAD. jag äter medicin mot detta morgon o kväll. Lyrica heter medicinen, egentligen epelepsi medicin men fungerar även på GAD.

Anki67

Hej! Jag är helt ny här på forumet och jag har suttit och läst en hel del inlägg i olika frågor och känner att jag kan relatera till de flesta. Jag vill bara lämna en "cyberkram" till dig och hoppas att du snart mår bättre! Jag går själv hos en underbar terapeut i Karlstad i KBT sedan nästan 2 år och det är tufft som fasen men för mig börjar det ge resultat så sakteliga.. Har kommit fram till att jag har en borderlinestruktur i min personlighet och det har gett mig möjlighet att kunna söka information om vad det innebär och på så sätt upptäcka att jag inte är ensam om att må som jag gör. Förlåt, märker nu att det här blev nått helt annat än jag tänkte från början, men kom ihåg att du inte är ensam! Kram!!

frango

Eftersom du testat terapi och det inte verkar fungerar skulle jag försöka med ett benso-preparat om jag vore du. Ta en situation som du vet är jobbig. En timme innan tar du en benso (Oxascand, Xenor mfl prata med din doktor) och ser om du kan genomlida situationen mycket bättre med lite lugnande i kroppen. Fungerar det är det kanske dags att överväga SSRI. Fungerar benso brukar SSRI också fungera bra.


Lycka till och var inte orolig!

Niclas

Hej alla. Min självkänsla är på botten från att ha varit en social glad omtyckt peron. Jag har nämligen blivit lämnad och har mått jätte dåligt över detta. Jag har försök lappa ihop det, gett henne utrymme och fått hjälp för att hantera det på bästa sätt. hur som helst for jag hem till henne idag efter att fått erbjudandet att bli klippt. Jag kände hur hon tog på mitt hår, gick nära mig och pratade glatt med mig. Jag fick tipset att jag skulle ta vara på denna chans och lyssna noga på henne, ställa földfrågor och visa mig glad. Det hela slutade med att hon ville berätta hon pratat ofta sista tiden med en kompis till mig och att dom är intresserad av varandra! Han är fem år äldre än oss och är bästa vän med min bror. Jag sade till henne att hon skulle vara lycklig och att jag fanns för henne i alla fall. Hon grät ocg var rädd för att jag inte skulle vilja prata med henne mer... Nu har jag fått nog och vill bara ta livet av mig. Vill äta tabletter eller hänga mig. Jag är less på att få känna mig kränkt och less att inte få leva med den jag gett mitt liv till. Det lustiga är att vi inte haft något dåligt förhållande, jag har sett till vi levt olika liv men i ett underbart förhållande. Sett till att rätta mig varje dag för att kunna få göra henne lyckligare... Nu har jag blivit lämnad till slut med denna man som extra smuts! Hatar mig själv och vill göra mig lycklig med att ta livet av mig. Vill trots det ha hjälp, jag är desperat och ångestladdad till 90% just nu. SKITJOBBIGT.

Hoppas ni kan ge mig tips och råd. Jag får hjälp av nära och kära men känner att det inte är nog för att kompensera mitt lidande. Kännt så här länge och att få känna ännu mer efter hennes bekännelse om en annan kille får mig till detta beslut att avsluta lidandet.