asameri

Hej ikväll är det jobbigt för mig.
Har hjärt klappning och obehag i bröstet.
Har gråtit lite och det kändes lite lättare , men nu är det jobbigt igen.
Det har varit riktigt bra en vecka ung, undrar om jag då har stängt av mina kännslor igen??Är det därför jag har känt mig bättre?
Men att jag nu har fått en påminnelse att inte stänga av ... eller är det så här?
hoppar och far... bättre i omgångar och sedan bli jobbigt igen.

asameri

varför mår jag så här nu när jag har kännt mig bättre under 3 hela veckor?
vad är jag orolig för ,,,, vad är jag rädd för?jag vet inte..........

kameraflickan

Heej!
måste säga att jag känner helt samma sak!
har varit bättre i flera veckor och nu känns det förfärligt jobbigt igen.
blev jättebesviken när allt kändes förfärligt igen... du är inte ensam
fast själv känner jag mig ensam ibland...

panikångest är jättejobbigt, det liksom gör en så begränsad!
hjärtklappning har jag jätteofta, påfrestande...
och du, gamla saker som kommer upp emellan känner jag jätteofta, nu är en sådan kväll för mej...
hör gärna av dej
kram!

Slutsats

Hej.
Jag kan inte annat än hålla med er. Är helt ny på det här forumet men känner att jag behöver skriva av mig lite. Blev sjukskriven för panikångest för ungefär ett år sedan och gick hemma i ca 2 månader. Sedan kom jag tillbaka till vardagen igen och trodde allt hade gått över...nu har jag plötsligt fått tillbaka den igen. Det kom så oväntat. Och de här gångerna är attackerna så svåra att jag har funderat på att ringa ambulans flera gånger. Jag domnar bort i kroppen och tror att jag ska få en hjärtattack.
Det känns så tungt att man måste gå igenom det här igen. Speciellt som det går ut över jobbet, vännerna och familjen.

mojsan

Hej!

Även jag är nykomling här på forumet. Känner igen mig i mycket av det många skriver här. Även jag har panikångest. Fick min första riktiga panikattack i somras och har haft det jättejobbigt sen dess. Det finns inga ord för hur hemskt det är och för att inte tala om den förväntansångest som ständigt finns där, malandes i huvudet. Ständig oro i kroppen, ont i magen, bröstet, svårt att andas. Det är svårt att förstå om man aldrig upplevt det. Just det här att vara så RÄDD hela tiden för det som komma skall kan ju göra en tokig.

kram till er alla

Slutsats

Det värsta med det här j*vla tillståndet som man är i är att jag aldrig kan förutspå nästa attack. Varenda dag går jag och oroar mig för att paniken ska komma på jobbet (vad ska alla kollegorna säga?, tycker de att jag är knäpp? mesig? klen?).

När jag får en panikattack så börjar det med en konstig känsla i hela kroppen. Det pirrar liksom, som om jag vore nervös. Sedan börjar jag skaka och svettas, pulsen ökar och jag kan både se och känna hur hjärtat bara rusar. Oftast blir jag så rädd att jag börjar gråta.

På något sätt är det nästan "skönt" när attackerna kommer när man är ensam för då slipper man hålla tillbaka eller springa och låsa in sig på toaletten. Men samtidigt blir man så j*vla rädd, att man vill ha någon hos sig. Det kanske är dumt att skriva detta men ibland känner jag att jag skäms över att jag är så här...Det vore så mycket enklare att tackla dessa problem om folk bara vågade prata om det öppet. Fortfarande är ämnet lite tabu-belagt hos människor. Men nu när jag har börjat berätta för folk om mina panikattacker så märker jag att det är många som upplevt samma sak.

Det är underbart att detta forum finns. Man märker att man inte är ensam och förstår att man faktiskt inte är så knäpp som man tror.

Lindis

Oj... Det låter verkligen hemskt!! Jag har själv aldrig upplevt detta ni beskriver, men det låter verkligen fruktansvärt...
Själv har jag mina ätstörningsdemoner jag tampats med i många år.
Ville bara säga att jag känner med er....
Varma kramar

Etylia

Jo ni är verkligen inte ensamma, även fast man kan känna sig så sjukt ensam ibland.

Jag har har nygligen börjat ett nytt jobb jag trivs jättebra på, men det är i en ny stad där jag knappt känner några, och är en pina att gå hem och sitta själv. Har gråtit mig till sömns flera gånger och känner igen mig i det ni skriver, man känner sig så himla misslyckad ibland=/

guli63

jag har också samma problem på nätterna, så fort jag ska somna så rusar hela kroppen jag har börjat med antideppressiv för en vecka sidan

Kram

Rejk

Hej!
Kan ju berätta att jag har haft så som du har det sedan jag var 4 år, och nu är jag arton. I början så kom attackerna då och då.

Men nu har attackerna kommit varje dag (med vissa uppehåll max på 3 dagar) i 9 månader.
Går på spänn hela dagarna, varit på akuten 2 ggr men gått därifrån. Varit hos vårdcentralen för massa tester.

Jag ligger just nu och mår skit. Upptäckte precis att jag spottar blod (vilket kanske är någon sjukdom, men tror det är brustna blodkärl i näsan eller nåt) vilket gjorde så att jag gick igång rejält.

De enda tips jag kan ge är att andas med magen (man glömmer oftast det) och att göra nåt med hjärnan. När jag var mindre läste jag alltid en Kalle Anka, då försvann det direkt. Nu brukar jag kolla på tecknat (på nåt sätt är det lugnande) eller så brukar jag kolla på film eller vad som helst.

Handlar mest om att inte känna efter eller grubbla över det.
Jag lider fullständigt med dig, för att leva såhär är inget rolig.

Ska ha mitt första möte med en psykolog på tisdag nästa vecka, nu är det f*n dags att få ordning på detta.