"Vanligt folk" förstår inte

R.J. · 2008-10-05, 21:22

hur det är att leva med panikångest. Panikångest är en så hemsk upplevelse så det önskar man inte ens sin värsta fiende. Jag blir så trött på alla oförstående människor som aldrig verkar ha några problem med rädsla eller panik/ångest. Mår dessa människor bra jämt? Har de ett psyke av stål? Har ofta mött attityden: "Panikångest, vad är det för skit?" eller folk som tror att det bara är inbillning eller "larv".

Man kunde önska att det var så enkelt som att bara avfärda det som inbillning eller fånerier, men för mig/oss som har det ser verkligheten annorlunda ut. Till viss del kan man väl säga att panikångest är "inbillning", eftersom det kommer av att man grubblar/tänker i negativa banor, men panikångest har också fysiologiska orsaker och har med signalsubstanser i hjärnan att göra, en brist på Serotonin. Sen kan en människa leva under omständigheter som lätt triggar igång en panikattack, t.ex. om man lever ensam och isolerad i en liten lägenhet på 7:e våningen och det inte finns en käft som öppnar dörren mitt i natten när man behöver någon att prata med.

Jag dömer sällan ut en människa med psykiska problem, och allraminst en människa med panikångest, eftersom jag vet vilket helvete det är. Ibland önskar man att de som tror att panikångest är bara "larv" själva skulle råka ut för en attack så de får se hur det är. Men det lär aldrig hända, eftersom dessa människor ser sig själva som perfekta och problemfria. Tragiskt nog.

Wass · 2008-10-06, 14:03

Du önskar inte dina värsta fiender panikångest, ändå vill du att andra ska förstå panikångest. Ska man förstå det fullt ut måste man uppleva det själv. Komplext va? Jag är tacksam för att dom flesta inte vet vad panikångest är.

Däremot kan folk ha förståelse för dom som mår dåligt, utan att förstå vad det är mer exakt, vilket kräver egna erfarenheter.

Leeloo73 · 2008-10-06, 19:51

Citat:

Ursprungligen postat av entan

hur det är att leva med panikångest. Panikångest är en så hemsk upplevelse så det önskar man inte ens sin värsta fiende. Jag blir så trött på alla oförstående människor som aldrig verkar ha några problem med rädsla eller panik/ångest. Mår dessa människor bra jämt? Har de ett psyke av stål? Har ofta mött attityden: "Panikångest, vad är det för skit?" eller folk som tror att det bara är inbillning eller "larv".

Man kunde önska att det var så enkelt som att bara avfärda det som inbillning eller fånerier, men för mig/oss som har det ser verkligheten annorlunda ut. Till viss del kan man väl säga att panikångest är "inbillning", eftersom det kommer av att man grubblar/tänker i negativa banor, men panikångest har också fysiologiska orsaker och har med signalsubstanser i hjärnan att göra, en brist på Serotonin. Sen kan en människa leva under omständigheter som lätt triggar igång en panikattack, t.ex. om man lever ensam och isolerad i en liten lägenhet på 7:e våningen och det inte finns en käft som öppnar dörren mitt i natten när man behöver någon att prata med.

Jag dömer sällan ut en människa med psykiska problem, och allraminst en människa med panikångest, eftersom jag vet vilket helvete det är. Ibland önskar man att de som tror att panikångest är bara "larv" själva skulle råka ut för en attack så de får se hur det är. Men det lär aldrig hända, eftersom dessa människor ser sig själva som perfekta och problemfria. Tragiskt nog.

Jag håller med. Jag har levt med panikångest jättelänge har jag fattat nu efter äntligen fått diagnos och hjälp (KBT). Och äntligen känner jag (fast det är tråkigt) att jag inte är ensam! Att fler känner som jag och har mått som jag. Så även fast jag ff mår skit (har bara börjat KBT:n) så är jag ändå glad - för jag ska få hjälp! DET FINNS HJÄLP!

Och så finns detta forum. Today will be a good day.

asameri · 2008-10-08, 21:29

ja ibland undrar man hur dessa människor ser sig själva , hur kan dom sitta där och döma en , fråga varför jag är trött och hängig, det är ju bara att sova, att gråta om jag är ledsen, sedan när jag försöker förklara att jag har problem med att visa känslor att sluta att vara duktig att låta mig känna ,att vara ledsen att sakna.
Då svarar hon va'?? det är väl inget problem ingen anledning att må dåligt sluta med det!!.
Efter det undviker jag att prata med henne.när jag är som mest sårbar och försöker att förklara så får man tillsvar : bara att sluta..mmmm tänk om det var så enkelt.
Det är jobbigt att ta sig igenom dagarna när jag behöver lite förståelse och vänliga ord, men istället blir sårad.

Rejk · 2008-10-29, 23:54

Det värsta jag har just nu är att min flickvän fick nyligen reda på att jag led utav PÅ (vi har varit tillsammans två år) eftersom hon tyckte att jag betedde mig väldigt konstigt.

Berättade hur det var, och vips så var hon expert på ämnet. Hon sa hela tiden "Det är bara", "Tänk såhär", "Prata om dina problem"... Det är bara.. Värsta som finns.

Man sitter där och stirrar döden i vitögat, och hon försöker lugna ner en. Plus nu så frågar hon hela tiden "Hur är det" vilket påminner mig om att jag inte är frisk.

Jag sa till henne "Jag önskar att du visste hur jobbigt det är, men jag önskar verkligen inte att du någonsin behöver uppleva samma sak som jag".

Sen känner man sig ju j*****t ensam med tanke på att alla andra ser ut att må bra. Jag brukar sitta och titta på vänner eller arbetskollegor och tänka "Fyfan vad dem har det bra, bara sitta där äta sin mat utan att behöva känna yrsel och hjärtklappningar".

obruten · 2008-10-30, 07:48

Citat:

Ursprungligen postat av Rejk

Det värsta jag har just nu är att min flickvän fick nyligen reda på att jag led utav PÅ (vi har varit tillsammans två år) eftersom hon tyckte att jag betedde mig väldigt konstigt.

Berättade hur det var, och vips så var hon expert på ämnet. Hon sa hela tiden "Det är bara", "Tänk såhär", "Prata om dina problem"... Det är bara.. Värsta som finns.

Man sitter där och stirrar döden i vitögat, och hon försöker lugna ner en. Plus nu så frågar hon hela tiden "Hur är det" vilket påminner mig om att jag inte är frisk.

Jag sa till henne "Jag önskar att du visste hur jobbigt det är, men jag önskar verkligen inte att du någonsin behöver uppleva samma sak som jag".

Sen känner man sig ju j*****t ensam med tanke på att alla andra ser ut att må bra. Jag brukar sitta och titta på vänner eller arbetskollegor och tänka "Fyfan vad dem har det bra, bara sitta där äta sin mat utan att behöva känna yrsel och hjärtklappningar".

Mm man känner sig så jävla ensam när man har PÅ! Fast det är man inte för det finns fler där ute med samma problematik,finns nog ingen tanke som ingen annan redan tänkt... Vi människor har en tendens att tänka för mycket och analysera för att vi är skapta så och lyckats överleva under alla tusentals år,vilket fall som helst ge inte ångesten ett ansikte utan låt den stå bakom och flåsa dig i nacken utan att ge den nån energi.

blaise · 2008-11-02, 19:07

förstår dig... lade av med "Jag har astma" (det sa jag när jag hade svårt att andas, reste mig plötsligt upp för att få luft m.m.) och berättade om min ångest. Sambon blev först rädd när jag sa: "Jag har panikångest och mår inte så bra just nu" (vilket egentligen var ganska kul för det låter ju hemskare än vad det är, eller? Vet inte ännu...) fick förklara JÄTTE länge att jag inte var psyksjuk, vilket var mindre kul för det är nästan vad jag förväntar mig av andra att säga! Nu, cirka två månader senare är det jämt samma sak. Jag har bl a svårt att svälja, rädd för att sätta i halsen och då tittar han på mig med oroliga ögon "är det jobbigt nu? Kan jag göra något?" och det du beskrev, kommer med "hjälpsamma tips". Tyvärr kan inte han hjälpa mig mer än att acceptera mig, känns det som. Jag kan inte ens hjälpa mig själv just nu. PS, är alldeles ny här och vet inte riktigt hur allt funkar. Grymt hjälpsam sida btw, läser andras inlägg och blir lugnad. Inte för att andra mår dåligt naturligtvis, men för att jag inte är ensam och har folk att snacka med.

WhiteKing · 2008-11-07, 01:48

balise: jag får nog hålla med dig om att det låter farligare än det är.. det är juh ändå en sorts inbillning och jag har ändå fott en jäkla bra kontroll av det men när det var som värst så nånstans inom mig så visste jag juh ändå att allt som hände i mitt huvud, svettingar, paniken, hjärtat som skenar.. att det ändå var obefogat.. jag skulle inte heller dö som jag ändå var helt övertygad om just i attackerna..
men va spelade det för roll trots man visste inom sig när hjärnan körde sitt eget race..

Det som funkade bra för mig var att jag gjorde exakt samma sak direkt efter en attack (alltså att jag utförde samma sak som utlöste attacken) för att försöka min kropp om att det inte var ngt o få attack över..
med tiden lärde jag mig lite grand att hur jagfunkade.. vad som triggade mig och jag kom sakta men säkert över de värre situationerna.. det tog mågna år men det gick.
Jag kan fortfarande känna av själva "grunden" men jag har ändå en sådan kontroll att jag inte flippar ur helt o hållet.

ta hand om er ni som lider utav det... *kramisar*

obruten · 2008-11-07, 12:27

Så länge man vet varför det kommer och när så kan man göra nåt åt det,men värre när det kommer lite när som helst och var man än är...då är det svårare

konkretlycka · 2008-11-07, 15:58

jag vet inte om det är panikångest jag upplevt men jag har upp levt detta 3 gånger: får svårt att andas börjar gråta och skaka, ibland håller jag andan för att sluta hyperventilera och tilloch med biter eller slår till mig själv. och det känns som att allt dåligt händer mig, första gången var det på ett tåg och ingen brydde sig, andra gången var det hemma. Jag var ensam och det höll på i 2 timmar, jag bröt typ ihop och berättade för min pappa allt som hänt när han kom hem men han trodde inte mig och sist var förra veckan. Jag började på natten, i famnen på en kille...sån tur var så hjälpte han mig, lungna ner mig och tröstade. jag får alltid känslan av att jag förstör för alla. Är detta panik attack? om det är något annat berätta gärna vad.

2008-10-05, 21:22	#1 (permalink)
R.J. Member Bronsmedlem Reg.datum: Feb 2008 Ort: Tranås Inlägg: 31 Krediter: 144	"Vanligt folk" förstår inte hur det är att leva med panikångest. Panikångest är en så hemsk upplevelse så det önskar man inte ens sin värsta fiende. Jag blir så trött på alla oförstående människor som aldrig verkar ha några problem med rädsla eller panik/ångest. Mår dessa människor bra jämt? Har de ett psyke av stål? Har ofta mött attityden: "Panikångest, vad är det för skit?" eller folk som tror att det bara är inbillning eller "larv". Man kunde önska att det var så enkelt som att bara avfärda det som inbillning eller fånerier, men för mig/oss som har det ser verkligheten annorlunda ut. Till viss del kan man väl säga att panikångest är "inbillning", eftersom det kommer av att man grubblar/tänker i negativa banor, men panikångest har också fysiologiska orsaker och har med signalsubstanser i hjärnan att göra, en brist på Serotonin. Sen kan en människa leva under omständigheter som lätt triggar igång en panikattack, t.ex. om man lever ensam och isolerad i en liten lägenhet på 7:e våningen och det inte finns en käft som öppnar dörren mitt i natten när man behöver någon att prata med. Jag dömer sällan ut en människa med psykiska problem, och allraminst en människa med panikångest, eftersom jag vet vilket helvete det är. Ibland önskar man att de som tror att panikångest är bara "larv" själva skulle råka ut för en attack så de får se hur det är. Men det lär aldrig hända, eftersom dessa människor ser sig själva som perfekta och problemfria. Tragiskt nog.

2008-11-02, 19:07	#7 (permalink)
blaise Junior Member Nykomling Reg.datum: Nov 2008 Ort: Halmstad Inlägg: 5 Krediter: 72	samma här! förstår dig... lade av med "Jag har astma" (det sa jag när jag hade svårt att andas, reste mig plötsligt upp för att få luft m.m.) och berättade om min ångest. Sambon blev först rädd när jag sa: "Jag har panikångest och mår inte så bra just nu" (vilket egentligen var ganska kul för det låter ju hemskare än vad det är, eller? Vet inte ännu...) fick förklara JÄTTE länge att jag inte var psyksjuk, vilket var mindre kul för det är nästan vad jag förväntar mig av andra att säga! Nu, cirka två månader senare är det jämt samma sak. Jag har bl a svårt att svälja, rädd för att sätta i halsen och då tittar han på mig med oroliga ögon "är det jobbigt nu? Kan jag göra något?" och det du beskrev, kommer med "hjälpsamma tips". Tyvärr kan inte han hjälpa mig mer än att acceptera mig, känns det som. Jag kan inte ens hjälpa mig själv just nu. PS, är alldeles ny här och vet inte riktigt hur allt funkar. Grymt hjälpsam sida btw, läser andras inlägg och blir lugnad. Inte för att andra mår dåligt naturligtvis, men för att jag inte är ensam och har folk att snacka med.

2008-11-07, 01:48	#8 (permalink)
WhiteKing Senior Member Diamantmedlem Reg.datum: Jun 2008 Ort: Långt, Långt Bort Inlägg: 373 Krediter: 1 261	balise: jag får nog hålla med dig om att det låter farligare än det är.. det är juh ändå en sorts inbillning och jag har ändå fott en jäkla bra kontroll av det men när det var som värst så nånstans inom mig så visste jag juh ändå att allt som hände i mitt huvud, svettingar, paniken, hjärtat som skenar.. att det ändå var obefogat.. jag skulle inte heller dö som jag ändå var helt övertygad om just i attackerna.. men va spelade det för roll trots man visste inom sig när hjärnan körde sitt eget race.. Det som funkade bra för mig var att jag gjorde exakt samma sak direkt efter en attack (alltså att jag utförde samma sak som utlöste attacken) för att försöka min kropp om att det inte var ngt o få attack över.. med tiden lärde jag mig lite grand att hur jagfunkade.. vad som triggade mig och jag kom sakta men säkert över de värre situationerna.. det tog mågna år men det gick. Jag kan fortfarande känna av själva "grunden" men jag har ändå en sådan kontroll att jag inte flippar ur helt o hållet. ta hand om er ni som lider utav det... kramisar __________________ //..Live In The Wilderness To Avoid Human Emptiness..\

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-10-06, 14:03	#2 (permalink)
Wass Banned Silvermedlem Reg.datum: Oct 2008 Ort: Pajala Inlägg: 51 Krediter: 284	Du önskar inte dina värsta fiender panikångest, ändå vill du att andra ska förstå panikångest. Ska man förstå det fullt ut måste man uppleva det själv. Komplext va? Jag är tacksam för att dom flesta inte vet vad panikångest är. Däremot kan folk ha förståelse för dom som mår dåligt, utan att förstå vad det är mer exakt, vilket kräver egna erfarenheter.

2008-10-08, 21:29	#4 (permalink)
asameri Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: Sep 2008 Inlägg: 14 Krediter: 97	ja ibland undrar man hur dessa människor ser sig själva , hur kan dom sitta där och döma en , fråga varför jag är trött och hängig, det är ju bara att sova, att gråta om jag är ledsen, sedan när jag försöker förklara att jag har problem med att visa känslor att sluta att vara duktig att låta mig känna ,att vara ledsen att sakna. Då svarar hon va'?? det är väl inget problem ingen anledning att må dåligt sluta med det!!. Efter det undviker jag att prata med henne.när jag är som mest sårbar och försöker att förklara så får man tillsvar : bara att sluta..mmmm tänk om det var så enkelt. Det är jobbigt att ta sig igenom dagarna när jag behöver lite förståelse och vänliga ord, men istället blir sårad.

2008-10-29, 23:54	#5 (permalink)
Rejk Junior Member Nykomling Reg.datum: Oct 2008 Inlägg: 5 Krediter: 69	Det värsta jag har just nu är att min flickvän fick nyligen reda på att jag led utav PÅ (vi har varit tillsammans två år) eftersom hon tyckte att jag betedde mig väldigt konstigt. Berättade hur det var, och vips så var hon expert på ämnet. Hon sa hela tiden "Det är bara", "Tänk såhär", "Prata om dina problem"... Det är bara.. Värsta som finns. Man sitter där och stirrar döden i vitögat, och hon försöker lugna ner en. Plus nu så frågar hon hela tiden "Hur är det" vilket påminner mig om att jag inte är frisk. Jag sa till henne "Jag önskar att du visste hur jobbigt det är, men jag önskar verkligen inte att du någonsin behöver uppleva samma sak som jag". Sen känner man sig ju j*****t ensam med tanke på att alla andra ser ut att må bra. Jag brukar sitta och titta på vänner eller arbetskollegor och tänka "Fyfan vad dem har det bra, bara sitta där äta sin mat utan att behöva känna yrsel och hjärtklappningar".

2008-11-07, 12:27	#9 (permalink)
obruten Member Silvermedlem Reg.datum: Sep 2008 Inlägg: 57 Krediter: 298	Så länge man vet varför det kommer och när så kan man göra nåt åt det,men värre när det kommer lite när som helst och var man än är...då är det svårare

2008-11-07, 15:58	#10 (permalink)
konkretlycka Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: Nov 2008 Inlägg: 12 Krediter: 94	jag vet inte om det är panikångest jag upplevt men jag har upp levt detta 3 gånger: får svårt att andas börjar gråta och skaka, ibland håller jag andan för att sluta hyperventilera och tilloch med biter eller slår till mig själv. och det känns som att allt dåligt händer mig, första gången var det på ett tåg och ingen brydde sig, andra gången var det hemma. Jag var ensam och det höll på i 2 timmar, jag bröt typ ihop och berättade för min pappa allt som hänt när han kom hem men han trodde inte mig och sist var förra veckan. Jag började på natten, i famnen på en kille...sån tur var så hjälpte han mig, lungna ner mig och tröstade. jag får alltid känslan av att jag förstör för alla. Är detta panik attack? om det är något annat berätta gärna vad.