alithia

Om ett barn inte har erfarenhet av någon lyckad anknytning som barn, är det då möjligt att som vuxen kunna ha "normala" relationer? Vad jag undrar är om skadan går att reparera genom ex. terapi. Hur går det till i så fall?

En Annan

Om barnet för övrigt är neurologiskt friskt finns det goda möjligheter till att i vuxen ålder lära sig knyta an. Människan har en enorm förmåga att reparera det som skadats, även om det skett i tidig ålder och även om de grundläggande behoven inte tillgodosetts tidigare. Det finns alltså hopp.

Ofta är det en lång process och vägen går, tror jag, genom att möta sorgen -förlusten av närheten, och bearbeta den tillsammans med någon annan, företrädelsevis en terapeut, men det behöver det inte vara. Det är en rätt så psykodynamisk tolkning av anknytning.

Ha det gott! /En Annan

__________________

alithia

Jag känner mig så frustrerad! Jag har förstått att jag inte har fått den anknytning en barn behöver och att det påverkat mina relationer genom livet. Jag mår mestadels fruktansvärt dåligt och känner mig "avskild" från övriga mänskligheten. Även min egen familj vilket smärtar fruktansvärt. Jag förstår också varför jag inte fått några vänskaps- eller kärleksrelationer att fungera. Jag går i terapi men det är ändå en konstlad situation och jag vet ju innerst inne att den relation som uppstår mellan oss inte räcker längre än de 45 minutrarna som sessionen tar. Var i hela friden får man tag i den tryggheten som behövs för att bygga upp och behålla relationer i det verkliga livet? Jag är snart 50 år och känner att jag inte har så mycket tid på mig längre.

En Annan

Terapeuten är även hon/han inte mer än människa. Anknytningen sker från bägge hållen. Din terapeut finns där för dig i 45 minuter. Helt och hållet för dig. Ändå försvinner du inte för henne när du lämnat rummet.

Anknytningen går i små, små steg. Du kan inte pressa fram den, men du kan försöka locka fram den med en nyfiken inställning till vad den kan ha att erbjuda dig. Det i kombination med sorgearbetet efter all den uteblivna anknytningen kan vara ett steg i rätt riktning.

Anknytningen handlar också om att kunna knyta an till dig själv. Att lita på dig själv så pass mycket att du litar på att du kan hantera närheten också om den uteblir. Att du litar så på dig själv så pass att du vågar vara sårbar, behövande och utelämnad även i andras sällskap (det handlar lika mycket om att lita på dig själv som att lita på dem omkring dig). Att du står ut med att också förstå att du har mycket närhet att ge andra.

Kramar och varma tankar, En Annan

__________________

alithia

Tack för dina ord, En Annan, de dyker upp i mina tankegånger med jämna mellanrum och bidrar till min utveckling precis som min terapeuts ord gör. Tack.