isabellus

min pappa dog för 4,5 år sedan.. jag kan fortfarande inte fatta det. Jag kan inte vara ledsen, för jag fattar inte..

nån som förlorat en nära? som vill dela med sig.. hur bearbetar man? hur fattar man?

antagligen har jag tyckt att det har vart för jobbigt, så jag har ignorerat mina känslor..

En Annan

Att man undertrycker sina känslor är väldigt vanligt. Det är, som du säger, en försvarsmekanism när smärtan annars skulle vara för stor.

Kanske närmar du dig en sorgebearbetning genom att ta upp frågan nu? Olika människor sörjer på olika sätt. Vissa behöver vara för sig själva en tid för att sörja, andra behöver prata och prata. Ibland kan man närma sig sorgen genom att göra något som man förknippar med den som dött. När jag förlorade mina prematura tvillingar för nio år sedan så gick jag, som en del av min sorgeprocess, igenom varje babybutik som fanns och tittade på babykläder. Efter en tid tog jag i stället avstånd från allt vad babybutiker heter och sökte balans genom att ta långa promenader. Det var ett sätt som fungerade för mig just där och just då.

Ofta stressar vi människor oss också igenom den första tiden efteråt. Eller lever i ett vaccum. Det händer oftast när dödsfallet är oväntat och kommer hastigt. Ibland kan man i stället för att påbörja sorgeprocessen fastna i en sorts överaktivitet. Så länge man är i gång kan verkligheten och sorgen hållas på avstånd.

Du frågar hur man bearbetar, hur man fattar att det faktiskt har hänt? Jag tror att den medvetenheten kommer lite vart eftersom. I den takt man självär redo för.
Att prata om det, berätta kan vara ett sätt.

På vilket sätt dog han? Var var du när du fick beskedet? Vem pratade du med allra först? Vilka saker brukade ni göra tillsammans? Hade han ett smeknamn för dig?

/En Annan

__________________

isabellus

Tack för svaret!
Ja, det känns som jag håller på o närma mig nån typ av bearbetning.

Han hade cancer, en hjärntumör, i två år innan han dog. Jag (och han) hade planerat att jag skulle åka till USA som utbytesstudent innan han blev sjuk. Han tyckte inte att hans sjukdom skulle stoppa mig.. och jag tyckte att det var så jobbigt, så jag ville åka ändå. Jag distanserade mig väldigt mkt från honom o allt, och önskade bara att det skulle vara överstökat. Jag kom hem över jul, då var han ok, han bodde hemma o så. Jag är väldigt glad för att jag kom hem då. För sen började det gå utför.. Han dog i mars, jag tog första flyg när jag fick höra att det började bli riktigt kritiskt, o han vara hos honom ca en vecka innan han försvann.. Det är det värsta jag har vart med om. Han var så liten o sårbar, kunde varken prata, gå eller äta själv. O sitta där inne o vänta på att han skulle sluta andas, det går inte att beskriva. Ibland kom det långa andningsuppehåll, men sen plötsligt kom ett häftigt o tungt andetag. Till slut fick han morfin. Stackars lille pappa. Han led nog det sista. Trots allt detta så grät inte jag en ändå gång under denna perioden. Jag var iskall, säkert för att det var för mkt helt enkelt. Det är först nu har jag börjat släppa på tyglarna lite. Pappas yngre bror har fått cancer nu, och det är kanske en anledning till att det börjar lätta, för att jag blir påminnd. Det är både skönt o väldigt jobbigt.

lillan_62

Hej jag förstår precis hur du känner, min pappa dog för två år sen i morgon, jag är 47 år , men vår familj står varandra jättenära, så när pappa fick besked att han hade cancer rasade hela vår värld, pappa dog efter 6 veckor,vi satt hos honom hela tiden,vi pussade honom , kramade honom höll hans hand sa att vi älskade honom, men ändå när han gick bort, så var det svårt att fatta,jag har heller inte bearbetat sorgen,det gör så ont,jag tänker på honom hela tiden varje dag och jag saknar honom fruktansvärt, han blev bara 63 år, hade inte ens gått i pension .

isabellus

Det är så fruktansvärt och så orättvist. Jag vill bara ha tillbaka honom, och tanken på att det aldrig kommer att ske, är helt obegriplig. ..finns inga ord..

flemetoden

Hej

Jag förlorade min kära farmor i Maj i år, sättet hon dog på var väldigt plågsamt. Cancern hade attackerat alla inre organ och när hon fick ngn sorts föda så spydde hon upp det tillsammans med avföring.

Läkarna bestämde sig för att *svälta* henne till döds eftersom det inte fanns några andra alternativ och det tog 27 dagar innan hennes plågade kropp gav upp.

Den dagen kroppen gav upp var jag glad! jag var glad att hennes lidande
äntligen var över och att hon hade fått sinnesro.

Farmor var en glad person av sig som hakade sig fram i livet den tuffa vägen och jag vet att hon hade varit så ledsen över oss om vi hade
grävt ner oss i sorg pga av henne. Jag fick höra från min far att hon hade bestämt ett *glatt* avsked i kyrkan och det var så fint.

Om våra nära och kära lever vidare i ngn sorts himmel eller inte är inte jag rätt man att diskutera men jag vet att hon har det bra där hon är och att hon lider inte längre.

Om våra nära och kära lever vidare så tror jag att dom inte vill att vi skall sörja oss ifrån vardagen utan vi skall vara glada för deras skull att dom har kommit hem till gud? Dessa tankar hjälpte mig iallafall.

isabellus

27 dagar?? helt fruktansvärt.. vilken plåga..
Hon måste ha vart en kämpe!

Jag brukar också tänka att han sitter där uppe, egentligen tror jag nog inte på det.. men det blir enklare då. Tror pappa led dem sista timmarna, så jag är glad att han till sist fick somna in.

Men dem gav honom morfin till slut, gjorde dem det med din farmor?

isabellus

Nu har jag fått hjälp att ta bort ett par jobbiga bilder ur mitt huvud, och ersätta dem med bra bilder av min pappa. Det känns väldigt bra.

flemetoden

Jag var inte hos farmor de sista dagarna eftersom det tog hårt
att se på denna arma lilla kropp.
Vi brukade skämta att hon hade levt ett sådant stökigt liv, därför tog det 27 dagar innan hon fick sinnesro, hon bearbetade sitt liv.

Va skönt att du har fått bort en del jobbiga bilder ut ur huvudet
och ersatt dom med glada positiva bilder, det är rätta vägen att gå tror jag.

isabellus

Jag förstår att det måste ha vart jobbigt, det är nästan det värsta tycker jag. När man ser dessa sårbara männsikorna, o det är inget man kan göra. :/

Ja, tror också att det är en väldigt bra väg att gå..