flamh

Kände bara för att skriva av mig, förstår om ingen orkar läsa.

Det står hope på mitt halsband.
jag bär halsbandet för att jag själv saknar hopp. det är ungefär som att bära ett konstgjort vänsterben eller en hörselapparat - det är en del av en som ersätter det man saknar, men ändå aldrig flyter in på samma sätt som om det faktiskt vore äkta. tappar man sin hörsel eller sitt vänsterben vet man var. man vet var och man vet när och varför, men mitt hopp lyckades bara smyga ifrån mig någonstans på vägen. det försvann inte bums det tog lång tid och det flöt bort så sakta och jag märkte det inte ens förrän jag riktigt kände efter en dag och upptäckte att det helt enkelt inte fanns där längre. jag vet inte var, när och varför. jag vet bara att det var väldigt utslitet.

som jag nämnt några gånger har jag kämpat och kämpat och kämpat med den ena ångestattacken eller depressionen efter den andra i omkring tio år nu. jag hoppades alltid. jag hoppades att jag skulle vakna upp en dag och vara precis som alla andra, hoppades att mamma och pappa skulle vara för evigt, hoppades att jag skulle åstadkomma det och det, hoppades på frihet. jag fick inget av det och jag kommer inte få heller.
jag vågar inte längre.

det här äter upp mig inifrån. jag är så rädd jämt, så rädd och allt jag vill är att bli vaggad och att någon bara kan säga att "älskling, det är över nu" men det händer inte. mamma och jag har inte den sortens relation. jag vet att hon älskar mig och jag älskar henne med, men vi är så väldigt olika och stöter på hinder jämt och bråkar ofta. det är i stunder som dom här som jag ångrar det så mycket, alla smågnabb. det är så korkat att inte ta vara på det man har, men nej, istället slänger man bort det, stänger ute varandra.

hur ska jag klara mig? jag vill inte vara en motor som behöver bensin för att fungera. jag vill inte gå på piller, jag vill inte gå på alkohol, jag vill inte gå på smärta, jag vill inte gå på nånting, jag vill sväva på moln.
jag saknar den barndom jag aldrig riktigt fick. jag var ju aldrig glad åt någonting, jag bara grät och tyckte antingen att allt var pest eller kolera, jag var väldigt sällan glad.
vad är det för skillnad nu? ingen alls, förutom att det är ännu värre fast på ett annat sätt. ett litet barns smärta slår väl egentligen ingenting. jag fick min första antidepressiva medicin när jag var sex år. man bör inte ge barn sånt, men å andra sidan bör inte ens så små barn behöva ha att göra med psykologer i huvud taget. jag gick på högsta dosen som var möjligt för att inte förstöra mig själv, men ändå fungerade det inte.

jag vill inte vara rädd nu, varför måste jag vara rädd?
somliga vet att dom är starkare än andra.


Skrev även detta igår om någon vill ta del av det. det är lite samma som nyss på vissa ställen men jag är för trött för att orka ändra..
jag är inte alltid på topp, eller rättare sagt, jag är sällan på topp.
jag försöker samla mina tankar nu inför det här inlägget för jag känner att jag behöver skriva av mig för jag har så många känslor, men faktum är att jag egentligen känner mig ganska tom, samtidigt som tankarna bara flyger omkring vilt och gnager och är jag är helt messed up.

det är så mycket som alltid pågår inom mig. jag vet inte var jag ska börja. jag vill ta itu med mina problem, jag vill bli fri, men det verkar vara lika omöjligt som att vinna drömvinsten på lotto.
jag har försökt i tio år. tio år, jag trodde alltid att det skulle bli bättre med åren för jag skulle lära känna mig själv och mitt inre, se på livet med en annan syn men det verkar bara som att det blir värre och värre för varje gång dörrarna till ett nytt år öppnas. jag vet inte varför men jag har så fruktansvärt lätt för att falla ner i depressioner, och jag kommer låta precis som resten av hela deprimerade emovärlden eller nåt nu, men dom svarta perioderna är många och dom är tuffa. jag vet vad jag pratar om. jag suktar inte efter uppmärksamhet och medlidande, jag vill bara att människor runt mig ska förstå vad det är som händer när jag inte är okej, för annars förstår man nog inte mig. jag kräver inte att ni ska tycka synd om mig 24/7, inte alls. det skulle bara ge mig skuldkänslor, så jag försöker verkligen så gott jag kan att hålla inne mina känslor, men ibland vill jag också berätta.

ibland vill jag dö.
jag funderar påhur det vore att dö lite sådär old hollywood glamour á lá marilyn monroe. jag pratar förstås om överdos. lite classy sådär. nej, jag är inte självmordsbenägen direkt. jag bara önskar ibland för att slippa ta itu med allt.
däremot var jag under en period väldigt beroende av piller och mediciner, sen har det varit alkohol, självskadebeteende.. you name it. been there, done that. jag är livrädd för att leva, jag är dödsrädd för att dö.
jag är ingen attentionwhore. ni som vet vem jag är vet att det inte är så alls, men tro mig, folk undrar varför jag inte ens orkar gå och hämta ett glas vatten eller varför jag ibland bara bryter ihop och sitter och panikgråter mitt på golvet.
jag är alltid rädd. för vad spelar ingen roll, det är för mycket för att berätta.

många av mina vänner har det väldigt jobbigt nu och jag lider verkligen med er så fruktansvärt mycket, ni anar inte. jag är så ledsen över att jag klagar på mitt liv när ni har mist så mycket i era liv. förlåt. jag har inte mist något alls, bara livsglädjen. jag klarar ingenting, jag är livrädd, orolig, värdelös, hjälplös. hjälplös. hjälplös.
ibland funderar jag på varför det är som det är, finns det en anledning till att jag tvingas gå igenom det här? jag vet inte, men folk säger alltid till mig att det onda alltid för något gott med sig. tyvärr har inte jag sett det ännu.
jag har så många frågor att ställa, men vem vänder jag mig till? ingen har ju svaren. hur länge kommer det här att vara? kommer jag någonsin komma ur min cirkel? kommer jag kunna stå på egna ben? kommer jag ha egna ben alls?
ingen vet, och ingen förstår. ingen i min närhet förstår och jag tvingar er inte att förstå heller. jag förstår inte ens.

jag vet att texten är platt bara, den har inget djup, den har ingenting, den är tom. förlåt, men jag förlorade mina inspirationsfrön någonstans på vägen. jag vill ingenting, kan ingenting. jag kan inte skriva.
jag förlorade mig själv.

__________________
det kunde ha varit värre

Nocturnia

Måste børja med att be om ursæckt før dom konstiga bokstæverna men jag ær i norge før tillfællet och jobbar.
Många har sækert sagt det men jag sæger det igen. Ge inte upp! Førsøk hitta ljus i mørkret. Jag har mått dåligt och lidit av Generell ångest i fler år æn jag vill tænka på men nu efter alla dessa år børjar jag æntligen se lite ljus i tunneln.
Jag kan inte ge dig några svar men jag kan dela med mig av det JAG vet som har hænt MIG. Jag har æntligen insett att jag inte ær som alla andra och jag børjar sakta men sækert acceptera det nu. Det ær fortfarande skit jobbigt før man måste førsøka få andra mænniskor att førstå fast man egentligen inte orkar førklara. Inte ens min allra bæsta væn førstår helt. Hon tror att det bara ær någon fas men hon fattar inte att jag ær inte sån som hon utan jag ær lite kænnsligare och annorlunda och hela mitt liv har jag førsøkt ændra mig sjælv før att passa alla andra men nu ær det dags att førsøka ændra mitt liv till att passa mig.
Det jag vill førsøka få fram ær att du får førsøka ta reda på vad som skulle funka før dig, vad DU vill och ingen annan. Før om du lever før alla andra vem ska då leva før dig? Visst det kommer ta tid och det kommer krævas jobb men tænk sen nær du mår bættre va stark du kommer kænna dig då.

Jag tycker också det ær jobbigt att folk tror att man vill ha uppmærksamhet eller att det ær "inne" att må dåligt och det gør mig førbannad. Før kunde jag bara må bra skulle jag verkligen vælja det framfør att må såhær. Men man får førsøka hitta folk som førstår eller åtminstonde accepterar hur man ær/mår.

Det ær en bra sak att skriva av sig också, hær och i egen kænnslo bok som jag kallar det, och jag tycker inte din post var platt.

Hinner tyværr inte skriva så mycket mer just nu men om du behøver någon att bolla ideer med kan du få min mail?
Det finns alltid løsningar man måste bara hitta grunden till problemet først.

/Noc

flamh

jag försöker att inte ge upp, jag gör verkligen det jämt men det tar över mig verkligen. mörkret bara växer och jag känner mig så liten när det tar över..
jag tror inte att man KAN förstå om man inte upplevt något liknande själv faktiskt. men visst känns det jobbigt att folk tar avstånd från en bara för att mani nte kan förklara för nära och kära hur det verkligen är, och visa hur det känns.

jag kanske tar och pm:ar någon dag men jag måste nog kila nu, är så fruktansvärt trött att jag inte orkar sitta uppe.

__________________
det kunde ha varit värre

Anna-Karin

Vet inte direkt om det onda alltid för något gott med sig... men vi har de liv och de förutsättningar vi ha fått. Vi få jobba oss igenom våra liv utifrån dom förutsättningarna, vi kan inte ändra på dem. Du verkar på ha haft och har det jobbigt. Du verkar ha en vilja att må bättre än vad du gör nu. Du skriver att du har kämpat i 10år. Bra gjort! Alla liv har sina tillfälliga ljuspunker det är dem jag tror vi måste kämpa för.

Några tankar ditt inlägg väcker hos mig;
Hur ser ditt liv ut utan depressioner?, hur kan du bli din egen trygghet?, finns det verkligen liv som utspelar sig på små moln?, vad har du för hjälp att reda i ditt liv idag? Vad har hjälpt dig tidigare?

flamh

mitt liv utan depressioner.. hm. det är underbart men det är inte ofta. jag minns speciellt en dag för ungefär en månad sen när jag var superlycklig av att bara vara ute i solen och gå. jag gick runt och log och skrattade och skuttade för ingenting. och jag var ganska glad för omkring en vecka sen bara.. eller väldigt glad. skrattar, slappnar av, har roligt bara. jag skulle kalla det för att leva.
men det slår så fort, plötsligt en dag är jag där nere på djupet för minsta lilla bakslag..

den enda hjälpen jag har idag är healing som funkar alldeles utmärkt, problemet är bara att jag helst inte vill använda det för jag vill inte bli beroende som jag blivit med precis allt annat jag testat..
det är healing som hjälpt mig tidigare, fast inte under dom långa depressionsperioderna (ca ett halvår-år) då har det väl bara.. löst sig, jag vet inte hur faktiskt. med healing mår jag toppen redan efter en dag oftast. högst två.

rosa molnliv vet jag inte.. men jag skulle i alla fall vilja komma nära.

__________________
det kunde ha varit värre

Anna-Karin

jag tror inte att det finns några liv som utspelar sig på små rosa moln. Jag tror däremot att vi kan befinna oss där uppe bland molnen korta stunder i livet och hämta kraft från dom stunderna.

Vad bra att du hittat något som fungerar för dig (healing) men jag tror kanske att du oxå behöver någon att prata med för att hitta strategier för hur du kan bryta ditt mönster där du faller ner i djupet för minsta lilla bakslag. Att lära dig låta ett litet bakslag vara just ett litet bakslag och låta livet gå vidare. Vad tror du själv om en samtalkontakt som kan hjälpa dig med det? Har du provat att ha en proffesionell samtalkontakt förrut? Hur såg den kontakten i så fall ut?

flamh

jag gick på bup från att jag var sex år till jag blev runt 11-12. just då kunde jag säga ifrån, för den tiden var helt fruktansvärd. jag fick INGEN hjälp alls, dom övertygade mig om att DOM visste vad felet var men dom hade så fel hela tiden, dom förstod ingenting och gjorde mig bara mer nervös och.. usch. jag har blivit så rädd för psykologer och sånt efter det, så jag vet inte om jag vågar börja igen..

__________________
det kunde ha varit värre

Anna-Karin

Du är äldre nu och kan själv styra hur din behandling ska se ut. Det kommer inte skada dig att testa. Berätta om de farhågor för den behandlare du väljer så kanske det känns tryggare.

autio_

Hej,
Detta du skriver om hoppet.. Det hade kunnat vara jag som skrev det, eller att du skrev det om mig. Jag känner så ruskigt väl igen mig i det du skriver och det berör mig verkligen.

Det finns en väg tillbaka till hoppet och ljuset, tyvärr kan jag inte säga vilken det är för dig. Jag visste inte själv heller vilken vägen var, men jag gissade i min desperation att det var vägen till en bra terapeut. Jag fann en riktigt bra terapeut som kunde/kan hjälpa mig ordentligt och ge mig den hjälp som alltid behövt, men ej funnit förrän för ett halv år sedan. Men jag tackar mig själv idag för att jag inte gav upp, utan forsatte kämpa. Jag ska inte säga att de thar varit lätt för det har det verkligen inte varit, det har varit en helvetes resa och jag trodde inte att jag skulle klara den. Jag var övertygad om att jag inte skulle orka eller ha orken till det, men jag kom ut på andra sidan och jag kan se ljuset idag. Jag är inte där än, men jag ser det och hoppet har åter kommit.

Snälla ge inte upp sökandet efter hoppet, det finns där och kan komma tillbaka till dig, flamh.

(jag finns på pm, om du vill, eller här).

Ta väl hand om dig!

Varmaste //...

__________________
Jag tar morgondagen i handen och säger, "kom så går vi".

Fisken

Hej. Jag har tyvärr inga svar. För jag i samma skede som du. Som dig.
Har du ett halsband "Hope" ifrån barncancerfonden? Det har jag. Jag behöver ett hopp jag med. (Men det hoppet är för barnen som har barncancer.) Tänker extra på dem när jag har det halsbandet.
Man önskar lätt det som man inte har. Men det är också en slags dröm tycker jag. Håller med om att barn ska inte känna till någon psykolog, inte när det är ett litet barn. Sånt tycker jag är så tragiskt. Men det är enda utvägen. Att ta itu med problemen, samma problem här. Jag vill med må bra. Men kan inte driva mig själv. Jag har inte dem 100% av mig själv.
Men vad hände när du var sex år, då när du fick ta antidepressiva?
har du gått i terapi eller fått någon slags professionell hjälp med dina problem? Känner du att du vill prata med någon men inte riktigt kan. Skriver du då? Eller hur gör du? För att blir lite lättare?
(Det kunde likaväl varit jag som skrivit detta, skillanden att du skriver och uttrycker bättre än jag)
Du är inte dålig på något vis. Även om det känns hopplöst.
Kram!
/fisken

__________________
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Det är nog mitt sätt att tänka som allt blir fel.
(ADD/Asperger är min tanke?)
Jag har skapat min hjärna till att det är något fel på mig.
fel fel fel är mina tankar. Och så blir det också i huvudet och även i en handling av rädsla av att andra människor tror det är fel på mig.

Kanske är det bara en inbillning?
Eller är det sant att det är så jag känner?
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -