Liiindis

Känner att jag snart inte orkar kämpa mer, får ingen hjälp från psykiatrin- är bara bortglömd som vanligt. Mitt tillstånd blir bara värre och värre för varje dag som går men jag har kämpat på. Trots att dom inte rådde mig att börja jobba så har jag gjort det och KLARAT det! Jag har tagit mig igenom massor utav saker men nu orkar jag inte mer.

Allt blir bara värre och jag har börjat dricka allt mer bara för att bli lugn och jag fixar tabletter utav vänner och även det för att må bra och känna mig mer stabil.

Vet inte vart jag ska ta vägen längre, om inte psykiatrin kan hjälpa mig vem kan det då, vet inte vart jag ska vända mig o till vem?

Känner mig bara så arg, ledsen och bortglömmd....dom visste att jag mår så jävla dåligt utav seperationer osv...dom visste att jag gått med allt inom mig i så många år och äntligen vågat öppna mig men ÄNDÅ gjorde dom såhär! Jag tog av mig min "mask" och berättade allting som jag hade inom mig men ändå sket dom i mig, hur ska man våga lita på någon igen...

__________________
Det vi har framför oss och det vi har bakom oss betyder så lite jämfört med det vi har inom oss

Mikael G

Det är otroligt dåligt av dom att inte ha kunnat erbjuda en behandlingsplan om du har haft ett möte med dom.

För mig tog det ett par besök till psykakuten innan jag träffade på någon som tog tag i situationen och fixade ett bedömningsmöte, som resulterade i en behandlingsplan.

Så mitt tips är att försöka igen och kräva det du har rätt till: behandling och stöd. Förklara hur du känner och vad du behöver, för dom.

Tror också att det finns kontakt- stödpersoner osv (vet inte om det är genom kommun eller landsting), som kan hjälpa till med myndighetskontakter, om man känner att det är jobbigt.

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Liiindis

Tack för ditt svar!

Jag har vart på möte där fler än en gång och det enda som framgick var att jag hade väldigt mycket problem som jag haft väldigt länge och att dom inte var säkra på om dom kunde hjälpa mig på deras mottagning men hon sa att dom arbetade med samma problem som jag har.
Dom skulle iaf besluta om jag skulle få vård där eller någon annan stans och hon skulle återkomma samma vecka- det lovade hon.
En månad gick och hon hörde inte av sig fastän jag lämnade massor utav medelande och ringde jämnt o ständigt....
Kontaktade min samtalskontakt som ringde upp psyk mottagningen och då ringde dom upp mig och sa förlåt och att den enda som beslutat var att jag ska få träffa en läkare och prata om vissa saker. Men dessa saker är ju inget stort problem för mig och det har jag sagt till henne och dessa saker är ju resultatet av mina egentliga problem och dom vill jag ha hjälp med men det fattade hon tydligen inte!
Iaf efter att jag skulle få träffa denna läkare och prata om dessa saker skulle dom ta ett nytt beslut men tiden hos läkaren fick jag ju självklart aldrig för dom har glömt bort mig ännu en gång och nu får jag inte tag på dom som vanligt!

Jag känner att dom är inne på helt fel väg när det gäller mina problem fastän jag klart och tydligt poängterat mina svåraste problem....vet vart detta kommer sluta- att dom skickar mig vidare till ett ställe där jag verkligen inte kommer "platsa"

Lite långt men ja så ligger det till

__________________
Det vi har framför oss och det vi har bakom oss betyder så lite jämfört med det vi har inom oss

Liiindis

Kanske borde förtydliga vad jag menar med "vissa problem"
Jag nämnde att jag ibland stänger av helt och efter det inbillar jag mig saker.
Sa till henne att jag vet att det bara är inbillning och jag är fullt medveten om det men att jag någon ENSTAKA gång hört röster och inbillat mig att det finns någon i min lägenhet så beskrev jag hur han såg ut.

Verkar som om hon går efter detta och inte mina egentliga problem som är mycket mer jobbiga och allvarliga enligt mig själv.
Pga detta vill hon att jag träffar en läkare och sedan ska dom ta ett beslut och jag känner på mig att dom kommer slussa mig vidare till någon ställe för folk som inbillar sig saker och då blir allt bara fel.

__________________
Det vi har framför oss och det vi har bakom oss betyder så lite jämfört med det vi har inom oss

Mikael G

Ja, det är ju det som som hindrar dig i vardagen som du i första hand behöver få behandling för. Enstaka inbillningar kan man ju stå ut med kanske. Har du fått någon ordentlig utredning? Kräv det annars, säg att deras nuvarande (knappt existerande) behandling inte fungerar och att det blir värre med dig. Dom kanske inte riktigt har fattat det än.

En läkare kan inte bedöma vilken psykologisk problematik du har, förutom symptomen (tex depression, ångest). Det bör en (eller ett team av) psykolog eller psykiatriker göra.

Om jag vore dig, skulle jag åter ta kontakt med kontakten inom psykiatrin och förklara att det vore bättre att få till en utvärdering och påbörja behandling direkt efter den.

Jag har av läkare fått diagnoserna depression och social fobi. Men först under en riktig utvärdering av ett team på öppenpsyk kom de fram till det som var mest centralt: panikångesten. En behandlingsplan utformades sedan, och som tur var räckte det med arbetsterapi i några månader. Men det FANNS andra alternativ, om det skulle ha krisat sig.

Hoppas dom anstränger sig lite mer, annars får du försöka få en ny kontakt.

Det är riktigt tufft när man är beroende av att andra ska anstränga sig.. jag vet. Men håll ut och fortsätt förklara din situation för dom. Var också öppen för deras idéer och förslag. Sedan har du naturligtvis rätten att säga att du inte håller med eller att behandlingen inte fungerar och vill prova någonting annat.

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Liiindis

Tack igen för ditt svar

Just nu känns allting skit och jag är riktigt arg o förbannad på dom.
Har inte fått någon utredning eller behandling, inte träffat någon läkare eller psykiatriker utan endast en arbetsterapeut.

Var redan från början skeptisk till om dom kunde hjälpa mig för jag har hört att det är många som blir bortglömda och inte får någon hjälp men ändå var jag öppen för deras förslag och idéer.

Det enda dom har sagt är att jag har svåra problem som jag haft redan i tidig ålder och att jag troligtvis inte kommer bli av med detta men om det blir aktuellt för behandling hos dom kan dom erbjuda att jag får en samtalskontakt där ca 1 gång i veckan.
En annan gång sa hon att om det blir aktuellt för vård där så får jag gå på möten (med andra som mår som jag) ett par gånger i veckan på fasta tider i ett bra tag framöver-minst 1 år. Och att det är bäst att jag slutar med alkohol o droger för om dom bedömer vid behandlingstillfället att jag har för höga halter så blir det aktuellt med avgiftning!
Sen säger hon att det kanske är någon biologiskt och om jag tror jag kan ha ADHD *suck* jag har inte visat några symptom för ADHD!!!

Ja detta är det enda hon har sagt till mig, hon sitter bara där knäppt tyst- deras metod för att få mig att börja prata hehe och så ställer hon frågor.

Men jag ska inte ge mig- ska ringa dit på Måndag och hoppas jag får tag på henne.

__________________
Det vi har framför oss och det vi har bakom oss betyder så lite jämfört med det vi har inom oss