Emil

.. det är dne som alla verkar var aute efter i psykologi kretsar.

Men är vi människor så dana egentligen?

Överreagerar du så =valfritt= ord, när du =valfritt ämne= lider du av =valfritt=
Underregar du så=valfritt= ord, när du =valfritt ämne= lider du av valfritt.

Eller undertrycker, hämmar.

Så, hur ska mina känslor vara då? Om jag känner anstötning, så om man reagerar så får man höra att man är för känslig, reagerar man inte får man höra att man är känslokall och kommer att få problem.

Man vill ju inte vara överkänslig , för vem står ut med en sådan dessutom.

Jag vet inte ens om jag vill veta svaret på mina frågor, med risk för att må ännu dåligare.

Man får inte längre bara vara helt enkelt.
Och så får man höra ibland att man har för höga krav på sig själv, tillagt med ett "kanske": Ja vad konstigt. När allting har en orsak som går att "domedags diagnosera".

Mikael G

Att ställa diagnoser är framförallt till för att kunna använda tidigare forskning, för optimal behandling. Men naturligtvis kan man fråga sig huruvida det är etiskt med att ställa diagnoser, precis som man kan ställa sig frågan vad det finns för mening med IQ test.

Den gyllene medelvägen är framförallt en filosofisk princip inom dygdetiken: inte för mycket och inte för lite, framförallt när det gäller begär och handlingar. (tex slösa inte, men snåla inte heller. det ger bäst resultat, enligt en viss typ av dygdetik)

Om den gyllene medelvägen skulle användas till att bedöma om människor är psykiskt stabila, så skulle nog de flesta vara psykiskt instabila, eftersom vi alla gör för mycket och för lite, på många områden.

Däremot kan det finnas en nytta, inom psykologin, att undersöka ytterligheter, i samband med att människor mår dåligt och har problem i vardagen.

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik i framtiden.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Frågvis

Emil, på det du skriver "låter" det som att du känner dig satt under ett förstoringsglas? Vad är det för situation du befinner dig i?

alithia

Jag tror att många vill ha diagnoser. Blir hjälpta av att få ett namn på sin problematik. Jag hade en kompis som blev jätteglad när hon fick diagnosen ADHD, vid strax över 40 års ålder. Nu hade hon en förklaring, inte bara inför sig själv, men också gentemot andra, för varför hon inte fungerade som förväntat i många situationer. Att lida av ett psykiskt handikapp är svårt. Ännu svårare är det om ingen förstår eller - ännu värre - tror att man inte bryr sig.

Bortsett från detta tror jag det finns en stor spännvidd inom det som är "normalt". Om man lever i fred och balans med sig själv och sin omgivning så är det normalt, tror jag. Oavsett vilket sorts liv man valt att leva.

Vad jag har förstått i min egen terapi är att jag behöver acceptera mitt eget känsloliv - mitt inre. Låta det finnas och leva i harmoni med mitt yttre liv, det som min omgivning möter. För att nå dit krävs att detta mitt inre liv blir fullkomligt accepterat först av min terapeut. Det skulle inte fungera om det fanns gränser för vad som är "tillåtet" att känna.

Den största vinsten jag fått hittills (tre terminer med den här terapeuten) är att jag numera känner att det är okay att bara vara. Med alla de känslor som mitt liv fört med sig åt mig.

Emil

Jag har fått så många svar tidigare på fungeringar jag har haft.
Det hela slutar ofta med åsikten att jag ska skära ner, inte göra något.
"Du har panikångest", eller "Du har dåligt självförtroende".

Det om något är ju stressande.

Det stämmer ibland, det stämmer ibland inte.