Bellele

Hej!
Jag är ny här så ni får flytta mitt inlägg till där det passar om det här är fel.

Men det är så att en av min vänner tog livet av sig för ca 3 veckor sen. Begravningen var i tisdags och i vanliga fall brukar jag känna att det känns lite lättare efter en sådan, men nu känns det tyngre än innan.
Till saken hör att han inte fick sina sista önskningar uppfyllda och det gör ont i mig att veta det.

Vi hade inte så mycket kontakt sista tiden men han betydde så otroligt mycket för mig. Alla frågor jag vill ställa till honom och allt vi hade planerat att göra med våra barn,

varför plågar man sig själv med att lyssna på låten han hade valt, varför plågar man sig själv att gå in på hans sidor för att titta om det har hänt nåt.
Jag klarar inte av att ta bort han på MSN eller på telefonen. Vet inte om jag nånsin kommer att göra det.

Egentligen har jag väl ingen fråga, ville bara skriva av mig!

Emil Y

Hje Bellele!

Va jobbigt det ska vara för dig! Hoppas i alla fall att det känns lite bättre nu när du fått ventilera din känslor. Du berättar väldigt tydligt hur mycket denne betydde för dig.

Jag vill gärna dela med mig av en historia till dig, som jag är i nu:

I förrgår fick jag ett mail av min mamma att min mormor har dött. Det smärtar mig mycket att jag inte kan vara med på begravning för henne och stötta min familj på plats(för jag bor i Shanghai). Jag har nästan fått lite panik. I alla fall har jag succesivt på senare tid lärt mig att utgå från situationen jag befinner mig i och göra det bästa av det. Det bästa jag kan göra nu är att visa mitt stöd via telefonsamtal och mail, till min familj. Jag kommer att besöka en kyrka den dagen och vara med mentalt. Detta är det bästa jag kan göra för dem för att visa mitt stöd. Det bästa jag kan göra för mig själv i denna situation är att sörja hur mycket jag vill när jag vill. Jag kan plötsligt börja gråta när jag tar en promenad och tillåter mig att göra det. Jag har en bild på mormor där hon skämtsamt gör ett roligt ansiktsuttryck som jag oftar tittar på och gråter och skrattar. Jag kommer ihåg vilken rolig människa hon var.

Om du utgår från din situation är den att han är död och det kan du inte ta tillbaka. Du kan göra det bästa av situationen genom att visa ditt stöd till hans familj, men också till dig själv. Sörj mycker, precis när du vill!
Du kan ju fortfarande ta dina och hans/hennes barn och göra de saker ni pratat om. Det viktiga, enligt mig, är att du tänker på dig själv och vilka förutsättningar du har för att komma över sorgen.
Vad skulle du vilja göra för honom, för att få dig att må lite bättre!

Ta hand om dig!

iian

Sorg tar tid. Den är jobbigast första året. Bl a att gå igenom ett helt år med alla högtider och traditioner där personen man sörjer saknas. Men det beror ju också på vad man har haft för relation med den som dött. Han verkar ha betytt väldigt mycket för dig personligt. Och att sakna någon som man kanske brukar prata med om vissa saker, någon där man är ett stöd för varandra när man har det jobbigt.

Jag håller med Emil Y. Tillåt dig att sörja, det är viktigt. Och det är jobbigt att sörja. Sorg tar ont.

iian

Bellele

Tack ska ni har båda två, det känns bara ibland som att man inte har rätt att sörja så mycket som man gör iom att vi knappt hade någon kontakt sista tiden. Men sen vet jag inom mig att så får jag inte tänka, det spelar ju ingen roll. Ibland är livet så att man tappar lite kontakt för att sen få upp den igen.

Värst är det ju på kvällarna när man har kommit hem från jobbet och är själv, då kommer alla tankar om varför och hur osv!

Det är inte sällam man mer eller mindre håller på att bryta ihop av sorg när man sitter på bussen eller liknande!

Änglaflickan Inez

det är okej att känna
det ör okej att sörja
men det är oxå okej att skratta när man är i sorg
man behöver inte vara på något speciellt sätt. alla har sitt sätt att sörja på

tankarna kommer ofta när man har tid att tänka lite, ex på bussen eller när man kommer hem efter en arbetsamdag eller vad som.
låt tanakrna och känslorna komma.
kanske kan det vara bra att få dela sina tankar med någon, på så sätt kanske behovet av att älta det om och om och om och om igen,

du behöver inte stressa med att ta bort från mobilen å msn och så, gör det när du är redo, det kan ta en dag det kan ta ett år. ingen stress liksom

så tänker jag

wolfiemother

Min syster tog sitt liv 3 dagar före midsommar 2004 , 3 dagar före hennes sons 15års dag och hon lämnade mig ensam utan henne

Inte nog med att jag sörjer henne nåt enormt , jag är arg för att hon lämnade mig ensam och det blev aldrig att vi skulle sitta med våra tjejer som vuxna ,( hon hade en 12 årig tös då och jag hade 4st , mina är nu 17,16,11 o 8år) . Sorgen kommer och går , i bland påminns man mer om den och jag pinar mig ofta med att lyssna på "tears in heaven" som spelades på hennes begravning .

Ge dig chansen att sörj , lyssna inte på andra som inte fattar och säger - men nu har det gått så lång tid , nu borde du sörjt klart

Sorgen har ingen tid , den finns bara där varken man vill el inte

Blueye

Hur hemskt det än är att sörja, och hur jobbigt det än är att sakna - så är det något man måste göra efter en sån tragedi som en nära anhörigs död...

Man måste få känna, reagera, bli arg, ledsen, förvirrad... Att en gammal människa dör är fruktansvärt, men det är ändå mer naturligt och mindre oväntat än när en ung frisk människa rycks ur ens liv, och detta också genom en aktiv handling! Jag tror att mycket ilska och förvirring kommer in i de anhörigas bild här...

Känslorna försvinner inte. Men de förändras. Sakta men säkert börjar man acceptera faktumet, kaoset försvinner och ersätts av en lugnare typ av sorg och saknad. De glada minnena kommer tillbaka, och det mörka slutet påverkar inte längre hur man ser på glädjen över det fina man faktiskt haft i sin relation till den man nu saknar...

Bellele

Jag kan nu iallafall tänka på honom utan att börja gråta varje gång.
Det är fortfarande oerhört tungt och jag tänker och saknar honom vareviga minut. Men det är med glädje med, just för att han var min och många andras vän!

gult

beklagar sorgen, men du kan va glad åt att det va han som dog (ja antar att han tog sitt liv pga sjukdom) och inte du iaf och så då.! och hedra hans önskningar, gör alla`s hans önskningar (infria dom) om det känns bättre då, skulle ja gö om ja va du och älskat honom, fira om hans tid när han levdeD

Erica85

Det kanske inte hör hit, men jag tänkte på det du skriver om att du inte vill radera honom ur telefonbok och liknande... Min farfar dog för nästan ett år sen. Ni vet hur det är - han var gammal och sjuk men det är en stor sorg ändå!

I alla fall så står det telefonnummer som numera bara går till min farmor under rubriken "Farmor och farfar" i min mobiltelefon. Där har jag också en bild på dem bägge, den tog jag för ganska exakt ett år sen och den kommer upp när farmor ringer eller när jag ringer hennes nummer. Det är ju bara hennes nu, men jag kan inte förmå mig att ta bort/byta ut bilden och ändra namnet.

Det jag ville säga är väl att jag tycker att det är helt ok att ha kvar sånt! Det känns så drastiskt att aktivt ta bort saker som påminner om en person som dött, bättre att låta dem vara där de är, (förutsatt att man inte mår riktigt riktigt dåligt av att se dem, men då tar man nog bort dem av självbevarelsedrift). När det gått ytterligare tid kommer det nog att kännas ok att ta bort det - tror jag?!