pippi_

Hej,

Jag är ny här, blev medlem idag. Heter Sarah och är nitton år, när jag hittade denna sidan blev jag medlem direkt, det är perfekt ju.
I alla fall, vet inte vart jag ska placera denna tråd så jag skriver den här.

Måste skriva av mig, vill någon bara läsa igenom och kanske känna igen sig så går det bra, vill någon svara så får ni jättegärna göra det.
Senast igår hörde jag av min psykolog att hon sa "som jag förstår så har du ett massivt alkoholmissbruk". Jag vet inte vad jag tänkte, men det kändes som en kniv i hjärtat. "Massivt alkoholmissbruk" , hallå? Så farligt kan det väl dock inte vara, hon överdriver ju! Jag vet om att jag har problem men, inte såhär?

Går hos en kurator, och har gått där sedan lång tid tillbaka, och där har vi pratat om skolan, mitt alkoholmissbruk, våldtäkten jag varit utsatt för, min svartsjuka och mitt dåliga självförtroende och självkänsla. Och igår var jag hos psykologen för första gången eftersom jag ska göra en utredning, har fått tid igenom fyra veckor. Det känns så himla frustrerande! Jag mår dåligt! Känner mig så... dum, korkad, osmart, helt dum i huvudet bara. Hon hade olika tester jag skulle göra som att jag skulle titta på ett mönster och sedan bygga ihop det med klossar. Det gick inte! Trodde jag skulle börja gråta. Ingenting kunde jag, inte heller allmänbildningsfrågorna, huvudräkningsuppgifterna som egentligen var korkat lätta, bilda en liten historia i form av kort som jag skulle lägga i ordning... Just nu längtar jag bara till jag får mitt resultat. Är sjukskriven på grund av detta och även mitt alkoholmissbruk.

...Det blir bara sämre och sämre, värre och värre. Hjälp mig! Jag använder alkoholen som en medicin. Egentligen har jag haft problem väldigt länge, men under de senaste två åren ungefär har jag tänkt mycket på hur jag dricker, just för att jag hamnat på sjukhus ungefär sex-sju gånger under ett år på grund av panikångest när jag druckit. När jag väl tagit ett glas så går det inte att sluta. Jag älskar alkohol! Det är den bästa medicin jag någonsin tagit, jag mår så himla bra... Men ändå inte.

För någon vecka sedan bråkade jag med min pojkvän, han sa att han inte orkade med alla mina problem, och jag blev helt förstörd. Visste inte vad jag skulle säga, tårarna steg, men jag ville inte gråta! Löjligt att gråta! Ska inte visa att jag blir ledsen. Nej, jag gråter inte ofta, vet inte varför... Det är bara för jag är ganska tuff, lite kaxig, väldigt rolig och ball person, men samtidigt väldigt känslosam, tycker många. Jag vet inte, men gråta kan jag inte längre. Fast jag borde, säger min mormor. I alla fall, dem irriterande tårarna kom och jag hade bara en sak i huvudet när han pratade i telefonen var hur jag skulle ta livet av mig. Oh, det känns att skriva detta, men leva ville jag inte, jag ville skada mig själv. Jag tog en flaska vin och drack upp hela, det kändes himla bra. Jag skar mig i låren, jag ville straffa mig själv för allt var ju mitt fel, det var såklart mitt fel att han inte orkade med mig.

Jag dricker mitt i veckan också ibland, och varje helg. Gick på antabus i två månader men jag slutade med dem, det går inte. Jag tänker ständigt på att jag vill ha alkohol, mitt sug är så stort så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är som en antidepressiv medicin fast den verkar snabbt, jag är en extremt svartsjuk människa, och har extremt dåligt självförtroende, ingenting är bra. Men jag försöker göra mitt bästa, tänker positivt.
Jag vet inte... Innan ville jag in på behandlingshem självmant, men kvinnan jag pratade med tyckte inte jag hade tillräckligt med konsekvenser, nu har det gått några månader och det har blivit värre. Och nu vill jag inte in på behandlingshem. Men jag vill ändå hantera alkoholen och kunna dricka "normalt", och samtidigt ändra min syn.

Vissa dagar kan jag inte gå ut för jag hatar mig själv så mycket, mitt utseende. Allt handlar om det. Jag blir jätteirriterad när folk tittar på mig, varför glor dem egentligen! Jag har svårt att se människor i ögonen när jag pratar med dem, det kvittar om det så är min pojkvän! Jag måste alltid ta på saker och ting, jag blir nervös... Usch, jag vet inte... men...

Det var nog allt... Tror jag.

Tack för jag fick skriva av mig.

Sarah
blackiebloom@hotmail.com

Mariiqa W

Hej,

Jag kan känna igen mig i mycket av det du skriver. Om jag får gissa, så tror jag att du använder alkoholen för att hantera dina känslor (själv använde jag mat för den biten). Varför får du inte visa känslor? Varför får du inte gråta inför din pojkvän?

Jag tror inte att du är dum i huvudet, om jag återigen drar en parallell till mig själv så var jag för ett år sen sjukskriven och det tog mig en-två veckor för att fylla i pappret om socbidrag varje gång. Jag orkade inte tänka ett smack, kunde knappt svara på vad 1 + 1 var. Idag är jag medlem i Mensa. Att inte orka tänka när man mår dåligt, betyder alltså inte att man är dum i huvudet, du kanske har fullt upp med att hålla ordning på ditt liv och alla känslor just nu?

Du duger som du är, och jag är övertygad om att den dagen kommer då du kan se ditt eget värde och inte behöver gömma dig bakom alkoholen.

Ta hand om dig!

Kram,
Mariiqa

__________________
*

pippi_

Jag använder alkoholen för att få ett bra självförtroende/självkänsla. Använder den som ett självskadebeteende, liksom en annan använder rakblad, som jag gjorde då en gång, men jag tror du förstår. Jag vet inte varför jag inte kan visa känslor, till exempel min svartsjuka kan jag inte visa mer för min pojkvän, för han klarar inte av det, sen när jag gråter känner jag mig så löjlig och jobbig.

Egentligen mår jag inte så himla dåligt, för jag tänker positivt och försöker göra mitt bästa, att jag är alkoholberoende får jag acceptera och försöka hitta rätt hjälp bara. Sen att jag har problem i skolan har jag haft sedan högstadiet, så det beror inte på mitt mående. Vi får se vad diagnosen säger helt enkelt.

Kram
Sarah

Mariiqa W

Det är bra att du tänker positivt! Hur tänker du om dig själv? Varför känner du att du måste skada dig själv? Vem har sagt till dig att du är löjlig och jobbig när du gråter?

Kram,
Mariiqa

__________________
*

pippi_

Hur jag tänker om mig själv, jag hatar mitt utseende, min insidan är jag väldigt nöjd med, och hur jag är. Jag vill skada mig själv för att straffa mig själv för att jag är som jag är.

Det är förvisso ingen som sagt att jag är jobbig och löjlig när jag gråter, men min tvillingsyster gråter jätteofta, och min pojkvän kan tycka det är lite överdrivet, och lite löjligt kanske, därför vill jag inte att han ska tycka samma om mig. Det kan vara så.

GhostBlues

Du behöver hjälp och har själv tagit flera steg åt det hållet utan att kanske vilja erkänna det för dig själv. Vissa saker klarar vi inte av att få i balans utan stöd från andra, särskilt som livet varit kaotiskt för dig.

Psykologen vill hjälpa dig, det tar tid - ta dig den tiden! Även en tusenmila färd börjar med ett steg.....
/GB

flamh

åh jag förstår dig. jag kämpar själv lite med det här faktiskt. men inte som du. jag har väldigt svårt för att låta bli alkoholen under vissa perioder - jag får panik om jag inte dricker nånting. jag dricker aldrig så jag blir full - men tillräckligt för att dränka allt jobbigt.

det är skönt, den där kicken liksom. och jag blir så avslappnad. det är nog det enda som hjälper i vissa situationer, fast det inte är så bra.
all lycka till dig från mig.

__________________
det kunde ha varit värre

OlaB

Hej
Min teori är, att när man blir utsatt för ett trauma kommer ett sår att skapas i själen. Det såret växer sig starkare och starkare och ger till slut alla de arbetsamma känslorna. Dessa kväver, trycker ner och sliter sönder allt. Själv-skadandet oavsett metod är för att flytta fokus från det okontrollerbara till det jag själv styr över. Jag hamnar direkt i nuet med den tillförda smärtan. Jag får lugn från det där som skriker inifrån.

Men om man tar bort det inre skriket helt, behöver jag inte ta till någon metod att flytta fokus. Jag behöver inte skada mig för att få lugn och ro. Så är det ju för alla andra. De kan bara sitta ner och få det lugnt.

Att utreda vad felet är med de metoder du beskriver verkar för mig mycket snurrigt. Det är naturligtvis inget fel på dig, du är inte psykiskt sjuk. Däremot har du blivit tillfogad en psykologisk obalans som behöver behandlas bort. Att göra det med sprit går inte, det har du försökt. Att helt läka denna obalans med mediciner, går inte. Att med ett rationellt samtal ta bort den irationella känslan, går inte.

Vad du behöver är en behandling där du tillåts känna efter på de starkaste känslorna samtidigt som du får kinesiologisk behandling. Det kommer att lösa upp det arbetsamma från nuet och det som du tvingats att bära med dig från förr. Först efter en sådan behandling kan även du sitta ner och ha det lika lugnt som alla andra.

Ola Björkman

Maqe

Var kan man tänkas få tag på någon som kan erbjuda sådan behandling?

Är det något som man kan få hjälp med hos alla som erbjuder kinesologisk behandling, eller krävs det ytterligare specialkunskaper för denna typ av behandling?