Mariiqa W

Förlåt, men jag förstår inte riktigt vad du menar. Varför skulle många vara nöjda med det, om du inte har mött någon?

Jag ser inte poängen med att sitta och nicka. Någon funktion måste väl ändå terapeuten ha, annars kan man ju lika gärna sitta hemma och ta det samtalet. Om terapeuten sitter och nickar medan man berättar så är det väl en sak, men när en konflikt kommer så är det väl då som terapeuten ska hjälpa till att lösa den, eller har jag missförstått alltihop? Jag kände mig extremt överkörd när mina föräldrar kritiserade mig för att jag gjort som vi kommit överens om och terapeuten satt bara och nickade. Och när jag försökte fråga vad jag skulle ha gjort istället, så att det hade blivit en bra lösning, så ignorerades frågan av alla närvarande och mina föräldrar fortsatte att kritisera mig. Jag tycker att terapeuten ifråga kunde ha tagit upp min fråga igen och hjälpt till att fokusera på den istället för att låta mina föräldrar få fortsätta att klaga. Det är ju mer konstruktivt att försöka hitta en lösning på problemet än att älta problemet. (Fast lösningen i slutändan blev ju att jag är fel vad jag än gör, såvida jag inte spelar den perfekta dottern och gömmer hur jag mår och känner.)

__________________
*

Mikael G

Kan du förklara mer kring detta? Vad innebär det att du numera tänker konsekvent och innan tänkte inkonsekvent? Vet du hur detta ändrades, eller var det genom omedvetna metoder?

Hur har du ändrat ditt tankesätt och hur hanterar du känslor på ett helt annat sätt nu?

Svåra frågor!

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

fiddelie

Ingen när det gäller den enskilda biten, men olika just med att i DBT går man ju i grupp med det gör du ju inte i KBT

Mariiqa W

Tack fiddelie

__________________
*

alithia

1. Vilka typer av terapi har du erfarenhet av?

1) Psykodynamisk terapi (nära psykoanalys) fk-ansluten läkare
2) Parterapi fk-ansluten läkare
3) Psykodynamisk terapi (med mer aktiv terapeut) privat

2. Beskriv upplägget.

1) Jag pratade fritt och terapeuten lyssnade och kommenterade ibland. Fullständigt obegripligt för mig. Kändes mycket osäkert och de många kritiska kommentarerna från terapeuten gjorde bara att jag fick mer och mer tunghäfta. Så småningom hade jag helt anpassat mina berättelser till vad jag trodde att terapeuten kunde lyssna på utan att kritisera. Meningslöst.

2) Eftersom vi sökt som par så behandlades vi också som par. Jag ställer mig frågande till varför terapeuten fokuserade helt och hållet på parrelationen när det måste varit uppenbart att vi levde i ett mycket ojämlikt förhållande och mådde mycket dåligt var för sig. Jag skulle ha uppskattat om hon sagt att vi inte borde satsat på ett förhållande utan istället försökt hitta vägar till personlig hälsa. Den här parterapin bekräftade känslan av att vara misslyckad och oduglig som människa.

3) Samtalsterapi helt fokuserad på mig. Dyrt - men efter att jag accepterat kostnaden och bestämt mig för att det får ta den tid det tar - otroligt givande. Samtalen pendlar fritt mellan barndomen och nutiden. Det som känns mest värdefullt är den relation som skapats mellan mig och terapeuten.

3. Vad har du lärt dig? Vilka verktyg har du fått med dig av terapin?

Jag har lärt mig att förstå mina känslomässiga reaktioner ur fler perspektiv. Dels varför jag reagerar som jag gör (barndomserfarenheter) men också att andras reaktioner inte bara beror på mig. De har sina egna erfarenheter som färgar deras reaktioner.

4. Personlig reflektion kring terapin.

Jag skulle önska att det var möjligt att få den här terapin inom högkostnadsskyddet.

pinus

familjeterapi, psykodynamisk (mer åt det analytiska hållet), stödsamtal (i den mån det är terapi), terapi med en mycket erfaren psykolog som blandade olika metoder, sex år senare kognitiv terapi, skall börja traumafokuserad terapi i höst

Familjeterapin var för så länge sedan, det var när jag barn. Jag, mamma och pappa deltog, brorsan var under skolålder så han var inte med och det var ju jag som var problemet. Den rätt analytiska terapeuten försökte få mig att identifiera viktiga teman i mitt liv och att få mig att erkänna min ilska (även i en hel del situationer där den inte fanns). Hamnade på psyket när det blev för mycket för mig. Bytte till en psykiatrisk sköterska som jag samtalade med i två år. Där bollade vi mer hur jag kände och hanterade vissa situationer. Flyttade till annan ort, träffade ny terapeut som jobbade mycket med att få mig att förstå att mina problem härstammade från mobbning. Kognitiva terapeuten, diskuterade mycket kring problem på arbetsplatsen och olika sätt att förhålla sig till detta. Under den terapin visade det sig att mobbningstraumat spökade igen och psykologen ansåg att jag behövde någon som var mer specialiserad på det området.

Familjeterapin, det vete katten. Vi gick inte så länge, mamma tyckte det blev så stressigt när hon måste gå från jobbet och också att det fanns de som behövde hjälp mer än jag. Hos den analytiska terapeuten lärde jag mig att bättre förstå mig på mina känslor och motiv. Hos den erfarna psykologen som blandade metoder lärde jag mig att skilja på här och nu och där och då, vilket jag klarade rätt så framgångsrikt i sju år. Kognitiva terapin lärde mig en del om olika valmöjligheter i olika situationer och konsekvenser av de olika valen.

Allt har inte en psykologisk förklaring och jag hade en psykolog som drog de analytiska teorierna för långt. Det jag hade behövt mest av allt under skolåldern hade varit att få slut på mobbning (både fysisk och psykisk). Då tror jag att jag hade mått mycket bättre idag. Alternativet hade varit att jag 10-15 år tidigare hade träffat terapeuten som blandade metoder. Det arbetssättet passade mig bra. Enbart kognitiv terapi nådde inte ända fram, eller i så fall hade det behövts längre tid och någon mer specialiserad på trauma.