jagochmig

Eller så var det precis som hon sa, eftersom en person med APS bör få vård så snabbt så möjligt. Jag tror inte en person med en APS klarar sig igenom utbildningen fläckfritt. Har en person en APS så är det ganska lätt att uppfatta för den vanliga svensson att något inte står rätt till, vad jag förstår det som.

En person som begått brott som inte anses ha en APS kan dömas till kriminalvård (vård i fängelse) jag antar då att det är inräknat "vanlig" psykisk störning.

Varför jag tog upp det här med brott och straff var mest för att skapa en uppfattning. Vad jag förstår det som så är APS precis som det heter - allvarligt och då tror jag att skolorna har all rätt att ta bort dem för utbildningen. De kan inte tvinga personen till vård då personen är vuxen, men de kan stänga av den från skolan.

Ex. En persom med schizofreni, kan man drabbas av en psykos och därmed utgöra fara för sig själv och folk i omgivningen.

Så länge andra inte kommer i fara så ska de nog inte ha rätt till att ta bort någon. Sedan bör det finnas giltigt läkarintyg på att personen faktiskt är så sjuk så denne inte platsar i utbildningen, annars skulle de ju kunna slänga runt folk hur som helst...

Mycket tankar här, man undrar ju hur det funkar... Någon som har möjlighet att fråga?

__________________
Maximum solacium est vacare culpa -- "Största trösten är friheten från skuld"

En Annan

Hej, -jag har aldrig hört att man kan bli avstängd pga psykisk störnig, men kan förstå det utgående från att man skall kunna fungera i det yrke man utbildas till.
Persolig lämplighet är ju ett vädertaget uttryck i sammahanget och tyvärr spelar inte sällan psykisk sjukdom en avsevärd roll just vad gäller den personliga lämpligheten. Svårigheten för de flesta tror jag ändå är att orka med studierna när man mår riktigt dåligt, och det oberoende av vad man studerar.

Jag tror att många mycket väl, efter att ha blivit fri från den kris de befunnit sig i kan fungera mycket väl i arbete med andra människor. (Naturligtvis är det oerhört viktigt att det i dagsäget inte längre är ett problem.) Som så mycket annat är det helt individuellt.

Under en period för några år sedan jobbade jag själv på ett ställe där policyn var "inga egna erfarenheter av problemet". Eftersom min tjänst var ett vikariat och jag hade alla annan formell behörighet bortsågs från den regeln just i mitt fall. Följden av det synsättet just i den miljön blev dock att den "professionella neutraliteten" fick dimensioner som var rätt obehagliga. Inte ens interkollegialt kunde man släppa den "omnipotenta masken". Humaniteten fanns knappast längre. Till saken hör att ett stenkast från min arbetsplats fanns en liknande mottagning. Den ägdes av en stiftelse och deras policy var den rakt motsatta.
På min arbetsplats nedvärderades "de andra" (som ju inte kunde vara professionella med så mycket eget i bagaget).

Det jag försöker säga är att jag tror att "erfarenhet" och "professionalism" inte på något vis behöver vara varandras motsatser. Tvärtom kan egen erfarenhet i vissa fall vara en resurs.

__________________

jagochmig

Jag håller med helt. Lagom är bäst helt enkelt så som det alltid har varit.

Samtidigt kan jag dock förstå varför personer som haft psykisk problematik och blivit "botad" vill jobba med just människor som har det svårt. Det gäller dock att se hur mycket bra man egentligen kan tillföra bara för ens egna erfarenheter. Man måste också erkänna för sig själv de negativa sidorna av ens erfarenheter. Social kompetens är A och O i arbete med människor, har den taget skada kanske man ska vänta några år innna man söker en sådan utbildning.

Alla jobb är viktiga, även de som inte handlar om människor. Alla behövs.

__________________
Maximum solacium est vacare culpa -- "Största trösten är friheten från skuld"

jagochmig

Ja, precis.

Men vem säger att du hjälper världen om du går utbildning som du kanske inte borde går pga din nuvarande/tidigare psykiska ohälsa, och sedan jobbar med andra människor? Då kanske det finns ett annat jobb där du kan göra mer nytta.

Många söker sig till "människojobben" eftersom ens egna erfarenheter tog upp mycket av ens liv. Då tror jag det är lätt för personen att glömma allt annat den är bra på. Man är mer än sina problem

(skrev i du-form, riktat allmänt)

Angående socionomutbildningen så har den väldigt många olika inriktningar, alla jobbar inte med psykisk ohälsa och problematik.