![]() |
|
|
Välkommen till Terapisnack! Psykologi forum för dig som har frågor om psykologi, psykoterapi, terapi, mental träning, psykiska störningar som panik ångest. tvångssyndrom, borderline, ätstörningar mm. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Webb-TV |
Våra kontor![]() | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Allmänt om Terapi Diskutera terapi allmänt |
![]() |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
|
|
#1 (permalink) |
|
Junior Member
Bronsmedlem
|
Hej
Jag är snart 30 och har inte en enda vän. Jag studerar på högskola och det är väl få som kan tänka sig att man kan vara ensam då. Alla högskolekataloger som talar om hur många "vänner för livet" som man kommer att få under sin högskoletid. Nästan all tid tillbringar jag ensam och det är mycket jobbigt i längden. Jag ska här nämna att jag varken är blyg eller har social fobi eller annat handikapp som hindrar mig från att ta kontakt med andra människor. Jag är ingen festmänniska och gillar inte den studentkultur som råder. Genom detta så blir man i sig utanför. Dock vill jag inte vara med på aktiviteter som inte är jag och som jag inte trivs med. Jag har alltså testat på det traditionella studentlivet. De jag pratat med om detta föreslår alltid att man ska söka sig utåt och hitta föreningar som man vill vara med i. Jag har sökt mig till skolans idrottsförening men där bygger det mesta på att man "tar med sig en klasskompis och kommer förbi en sväng". Det är ju uteslutet i mitt fall eftersom jag ingen umgås med. Andra föreningar som erbjuder det utbud som intresserar mig saknas då staden är liten. Jag har heller inga barndomsvänner, det är aldrig nån som ringer eller sms:ar. Situationen gör mig ledsen med jämna mellanrum och skapar en oro inför framtiden. Det är ytterst få som ingen känner någonstans i landet förutom familj och släkt. Att komma ut i arbetslivet där det ofta är ännu svårare att skaffa sig bekanta lockar inte. Ett arbetsliv men avsaknad av ett socialt liv är inget liv. Det känns inte som att det finns mycket att göra eller att min situation kommer att ändras. Sarah |
|
|
|
|
|
#5 (permalink) |
|
Junior Member
Bronsmedlem
|
Jag känner oxså att jag har inte några vänner men det är att jag har uppvlet att man måste ge tills det gör ont, men jag har oxså insåg att jag lurar mej själv, det är mer som att man måste prestera och man tror att man har vänner genom att lyssnar, försoka hjälpa, men till sist man har ingen, men det är inte heller hela saningen därför man har visst vänner personer som vill veta hur mår man, men det är som att man han någon men man ser inte dem utan att man tittar långtfrom för att hitta någon annan. Jag har vänner genom internet, dem är bra. Men man måste börja med sig själv, är jag en bra vän med mig? Hoppas att du får många vänner men kommer ihåg att du tar oxså ansvar för dem, skriva, vara med dem till och med när de känner sig ensama trots att dem har dig.
|
|
|
|
|
|
#6 (permalink) | |
|
Junior Member
Nykomling
|
Citat:
|
|
|
|
|
|
|
#7 (permalink) |
|
Member
Bronsmedlem
|
Om det inte finns någon studentförening som passar dig, varför inte starta en för folk med något intresse som du brinner för?
Studentföreningar bygger ju på eget engagemang och blir vad man gör det till och så svårt är det inte att starta upp en studentförening. Prata med någon i kårstyrelsen så får du hjälp hur man startar en förening. |
|
|
|
|
|
#8 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
hej.det behöver nödvändigtvis inte vara svårare att få kontakt på en arbetsplats.alla arbetsplatser är inte lika.där jag hade jobb så fick jag bra kontakt med folk.dom var också trevliga mot mig.och eftersom du inte är blyg så kanske du ska prova ändå.vem vet,arbetskamraterna kanske är toppen!och då kanske du får kompisar att umgås med på fritiden också.den sociala biten är väldigt viktig ,att försöka att inte låsa sig själv.annars mår man bara dåligt.jag är ju ingen expert,men vill bara försöka hjälpa dig.med vänl hälsn gussan.
|
|
|
|
|
|
#9 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
Jag har väl egentligen inga vänner jag heller. Har en pojkvän - sedan 13 år tilbaka, men han pratar bara om sig, och har väl damp/adhd.
Men jag har släktingar som jag träffar och som tycker om mig. Jag har "ett socialt handikapp"- har inte haft någon normal uppväxt. Och skulle vilja träffa nya vänner- men vågar inte. Så jag sitter också i den situationen- inga vänner - ensam. Fast jag känner mig inte ensam. Du får gärna skriva tillbaka om du vill stjarni.72@hotmail.com |
|
|
|
|
|
#10 (permalink) |
|
Senior Member
Platinamedlem
|
Hej,
Tycker att det är bra att du inte vill göra saker som inte är du, men är du säker på att du är den enda som inte gillar det traditionella studentlivet? När jag gick på universitetet så fanns det människor i alla åldrar, med olika intressen, men det var de yngre som festade mest som syntes bäst. Själv hittade jag min bästa kompis på nollningen. Hon gillar att festa, men hon vet att jag inte gör det, så vi brukar hitta på andra saker istället. Hoppas att du hittar några vänner! Kram
__________________
* ~*~Miiqa - by heart~*~ *
|
|
|
|
![]() |
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|