Salo

HEJ

Ville skriva en samlingskommentar på det jag läst hitills om social fobi, panikångest och tabletter mot ifrågavarande. Jag har själv haft social fobi, panikångest, haft svårt att tala inför folk och så vidare. Det blev en ond cirkel, precis som någon av er skrev, vilket resulterade i att ju mer jag funderade kring det, desto mer ångest, hjärtklappning och annat fick jag.

Jag är av åsikten att man gör bäst i att hålla sig så långt borta från mediciner som möjligt. Idag lever vi i ett samhälle som är så forcerat och där kommunikation blivit något som tar för lång tid. Istället skriver läkarna ut mediciner till höger och vänster för att lösa problemet snabbt. Metaforiskt för att illustrera hur jäkla dumt det är, är att säga att glidmedel är samma sak som förspel på burk Jag anser att det är bättre att ta itu med det som är det verkliga problemet, snarare än att undertrycka det med hjälp av medicinering.

Social fobi, panikångest och alla andra liknande symptomer är något vi skapar själva. Det är med andra ord ingen fysisk smärta eller åkomma så som exempelvis ett brutet ben som vi kan ta alvedon emot. Däremot inte sagt att tillståndet ifråga inte känns verkligt. Tvärtom är det i allra högsta grad verkligt, jobbigt och förödande. Jag själv kände tröstlöshet inför detta faktum och önskade mig att istället få en bruten arm som kunde fixas inom ramen för några veckor. Jag kände mig också missförstådd när jag gick till vårdcentralen, eftersom psykiska åkommer ofta inte ses som "verkliga" utan någon som man hittat på. Det som sitter i huvudet tar också längre tid att läka.

Det som emellertid hjälpte mig, var att sätta upp mål. Det vill säga jag skrev i en bok vad jag hade för kortsiktga mål och långsiktga mål. Jag kunde inte vistas ute bland folk, åka buss, bil och bara en sådan simpel sak som att fika med kompisar gick inte. Det började med att försökte undvika alla dessa ting, men så går ju inte att leva. Jag ville må bra och må bra av egen vilja inte bara nätt och jämt med hjälp av mediciner. Jag skrev i min bok att jag ena dagen exempelvis skulle åka buss en hållplats, ca tre minuter som kändes som en hel evighet och som om jag skulle dö. Jag skrev på likvärdigt sätt vad som var mina långsiktiga mål.

Det jag vill få sagt är att det inte finns någon "quick fix" för sinnet och hjärnan. Den behöver få tid att läka och att skynda på en sådan process är inte bra. Det får ta den tid det tar. Genom att sätta upp mål, utföra dem och utmana mig själv till trots att jag höll på att "göra i byxan" samtidigt gjorde att jag insåg att jag har inga begränsningar, jag kan göra vad jag vill. Det är bara jag själv som kan göra mig frisk. Det tog halvår att få det värsta att försvinna. Ur det kom jag så oändligt mycket starkare. Jag har fortfarande slängar av det ibland, men då är det bara att andas, tänka positiva tankar och upprepa för mig själv att kan jag kontrollera mina tankar kan jag kontrollera mina känslor. Således: tänker jag positivt kommer jag känna mig positiv. Något annat som har blivit viktigt för mig är att jag skriver i en dagbok om hur jag känner, som en slags självterapi.

Vad vill jag få sagt med allt det här? Tja, lita på er själva inse att ni kan allt ni vill. Försök inte gå runt problem bara för att det är bekvämt och känns mindre läskigt. Då låter ni er ångest, sociala fobi och liknande få kontrollen över ert liv, snarare än att det är ni som kontrollerar tillståndet. Det leder också till att ni låter "sjukdomen" begränsa er vardag och vad ni vill göra.

Jag vill också passa på att ger er ett tips. Vad är det som känns så läskigt med att få hjärtklappning, svårt att andas, bli röd i ansiktet, börja skaka och så vidare? Det är den frågan ni måste ställa er själva. För mig var det för att jag var rädd för att börja spy offentligt, börja skaka bli röd i ansiktet inför mina klasskompisar när jag höll föredrag i skolan och för att jag skulle svimma. Jag sa helt enkelt till mig själv att vad är det värsta som kan hända? Det värsta som kan hända är att jag spyr, so what vad gör det egentligen? Det gör mig inte till en sämre människa och tycker folk sämre om mig för det är det väl deras problem och inte mitt. Detsamma gällde för att bli röd i ansiktet och så vidare. Svimmproblemet löste jag helt enkelt genom logiskt tänkande: så länge jag andas så kan jag inte svimma eftersom det kontiuerligt kommer syre till hjärnan. Därför räknade jag till två i andades in och motsvarande när jag andades ut. På detta sättet eliminerade jag rädslan och bröt cirkeln.

Jag kan också rekommendera boken "älska dig själv" den handlar om hur man skall tänka i just sådana situationer utifrån kognitiv beteendeterapi. Den var min bibel under denna period.

Slutligen: försök undvika tabletter i möjligaste mån, försök istället inse att sinnet och hjärnan behöver tid att läka precis som alla andra kroppsdelar och låt det ta den tiden som krävs! Tabletterna kan i värsta fall göra dig till beroende av dessa. Det finns till och med de som blivit beroende av s k sockerpiller, det vill säga ingen riktigt medicin. Endast för att de inte litar på sig själva. Den viktigast personen du har är dig själv, så länge du har dig själv har du allt och det är den enda trygghet du behöver. Ställ er också kritiska till läkare, för jisses jag var i förra veckan hos en ortoped för att kunna få en remiss till en naprapat, eftersom jag fått problem med ryggen. Istället för att skriva ut min remiss vill han ge mig medicin. Herregud vart är vi på väg någonstans?

Ta hand om er allihop!
S