javisst, det är toppen att skriva av sig här
nu har jag bara varit hemma i ett par dagar och isolerat mig ganska mycket (aja baja) men imorgon måste jag på föreläsning till universitetet. så jag kan bara hoppas att det går bra. det blir nog en inderal då.
det känns som att jag har testat det mesta vad gäller min rodnad. en himla massa konstiga tips (nypa mig själv, tänka på något vitt, titta på lampan, grönt puder, alltid sitta med händerna för kinderna) men det är ju bara dåliga säkerhetsbeteenden egentligen. jag har även testat tankar som "ok, nu ska jag rodna mesta möjliga" och "jag ska minsann visa dem hur röd jag kan bli!" men det har liksom inte hjälpt. och jag tror det beror på att jag fortfarande ser min rodnad som något så dåligt. jag ser ned på mig själv för den. jag försöker verkligen att acceptera den, men det känns nästintill omöjligt.
att kommentera rodnaden är nog ett ganska bra tips. just att man blir sådär livrädd när rodnaden är på väg gör att det verkligen brukar blossa upp. man gör ju det hela värre. har tänkt på att kommentera det någongång men inte vågat. det skulle kännas så konstigt bara. jag skulle tycka att jag var pinsam på något sätt. för jag rodnar ju för minsta lilla grej och då kanske jag bara verkar ännu mer konstig om jag påpekar det. och personen i fråga kanske inte upptäckt att jag rodnar. jag vet inte, det är så svårt det där.
och det konstiga är ju att jag inte tycker att andra är särskilt pinsamma när de rodnar. det fanns en kille i min klass som var väldigt framåt men som kunde bli illröd ibland när han svarade på frågor i klassen. men det var lite sött att han rodnade. men jag själv, usch, jag får inte rodna.
jaja. nu har jag klagat färdigt. det är så skönt att det finns andra som bär på samma tankar som jag.
kramkram!!