För mig har det hjälpt att försöka släppa att jag borde prata. Att istället fokusera på att lyssna kan vara bra. Att intressera sig för det andra säger och skita i om det kommer några ord ur en. Det har i alla fall för mig lett till att jag började prata. Inflikade något i samtalet som pågick.
Nu vet inte jag om det är så för din pojkvän, att han fastnar i sig själv. Vill säga något, och gruvar sig för att det inte finns några ord i huvudet. Så att fokus blir mer på honom själv än på omgivningen?
När det var som värst för mig, jag hade dock bara problem med att prata i skolan, kunde prata hemma, så visste jag inte hur jag skulle få fram ljud. Det var alltså inte bara vad jag skulle säga som fattades utan jag började även tvivla på att jag skulle kunna få fram ett ljud. Om jag hade någon röst.
Hoppas att det löser sig och säg åt honom att låta det ta tid, men att inte ge upp. Det går att förändra.
|