detta är väldigt likt mitt problem... jag har svårt att prata med familjen.. har sällan något att säga vet inte om det är för rädslan... kan inte prata om problem och så, absolut inte. Jag är alltid tyst när det är familjemiddagar, jag önskar så att jag vågade och kunde prata. Har alltid så länge jag kan minnas varit blyg och inte vågat.. och det är ingen dålig uppväxt det hänger på heller...
Ringer telefonen så är det jättejobbigt! Eftersom jag inte vet vad jag ska säga är rädd för att det ska bli sådär pinsamt tyst och när det blir det känns det som att personen i andra luren väntar på att jag ska säga nåt.
Min pappa sitter på ett vårdboende och jag är inte där och hälsar på honom.. han har parkinsson och jag förstår inte vad han säger och jag vet ju som sagt inte vad jag ska säga, vilket kommer att göra att vi bara sitter tysta
känner mig hemsk.
Och sen min pojkväns familj och släkt ska vi inte prata om ..när de har släktmiddagar, när det är någon som fyller år..jag vill helst krypa ur skinnet och inte bli tilltalad. Är alldeles kallsvettig vid såna tillställningar. Usch önskar man vågade lite mer och inte var så rädd.