Citat:
Ursprungligen postat av Madde169
Jag känner också igen mig. Har fått diagnosen GAD och sf ... det var rätt länge sen nu iofs. men jag har ju inte blivit av med det direkt. Ibland känns det så hopplöst. Ni behöver inte komma med påpekanden att jag verkar vara deprimerad...det kanske jag är eller inte...nedstämd är jag emellanåt. Det är ingen hemlighet.
Är så trött på att inte må riktigt bra. Känns som att jag sitter fast. Ser inte fram emot att gå till jobbet, orkar sällan umgås, träning är jag omotiverad till. Jag lagar inte mat.
Kanske var dumt att skriva det här i den här tråden. Förlåt.
|
Tack för att du svarade i tråden Madde! Det var inte alls dumt att du skrev här. Dina problem påminner i stor grad om mina.
"Är så trött på att inte må riktigt bra" - Det fångar känslan så väl. När jag var på depressionsträskets botten, hur hemskt det än var, så kände jag mig levande och jag växte som människa. Nu när jag är tillbaka i mitt vanliga jag, detta helvete av nedstämdhet. Inser att det inte går må bra just nu, så då försöker jag framtvinga tårar och känslor av total hopplöshet, men de finns bara inte där. Helt tomt är det. Allt det jag vann då, det är borta.
Tillbaka på ruta jävla ett. Och ingen har jag att prata med. Precis som när jag författade mitt första inlägg. Allt är precis som då, inget har förändrats.
Inget är roligt längre. Jag försöker och försöker och försöker. Gamla hobbies, saker jag verkligen brann för. Men nej, det är inte det samma längre. Min enda hobby är snus. Min enda dröm att en dag få vara lycklig.
En starkt bidragande faktor till min olycka är min egen förmåga, eller brist därav. Har svårt att avgöra om det är mitt endlöst dåliga självförtroende eller en faktisk brist på förmåga som gör det. Men jag har aldrig funnit något jag varit bra på. Vare sig det gäller studier, idrott, musik eller socialt umgänge.
Bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. De tror att jag ska börja på högskola till hösten. Men det är bara något jag kokat ihop, en ursäkt som skjuter jobbiga frågor framåt.
Och överallt ser jag det, bilden av hur livet skall vara, med flickvän, familj och barn osv osv. Och det känns så främmande och otäckt att jag vill spy.
Jag har dock planer för hur jag skall klara mig. Först skall jag skaffa mig en lägenhet i någon mindre stad. Helst inte på första våningen. Grannar skall finnas där, det är otäckt att vara ensam. Men jag vill inte känna dem. Sedan skaffar jag ett jobb. Ett jobb med så lite ansvar som möjligt. Det skall finnas kollegor, men jag skall inte behöva umgås med dem. Den ensamme gamle mannen som bor själv, dricker sitt morgonkaffe samma tid varje dag, som ogillar andra människor och i synnerhet barn, det blir jag. Det är min lott.
För visst är det möjligt, i en värld där gud är död, att vissa människor aldrig kommer till sin rätt. Saknar en naturlig plats i denna världen. I mina öron låter hela idén om lika värde och att alla har sin plats som utopiska sagor som föräldrar berättar för sina barn om kvällarna.
Detta inlägget blev skit men det behövs iaf. Hellre det än alkohol.
peace