Tack ni alla som svarat. Jag blir alldeles varm i hjärtat av era ord. Rörd, för det känns som om jag har ett jättestöd från er alla okända...
Åskvädret slog ut min dator, så jag har inte varit ut här på länge. Just nu lånar jag en dator för att kunna se vad ni skrivit och för att kunna svara...
Det går upp och ner för min dotter. Hon har en grym ångest. När
det är som värst får hon kramper. Men hon har inte skurit sig! Abstinensen (eller vad jag ska kalla det) har blivit bättre. Det går sakta, men det går framåt, lite i taget. Jag har hunnit läsa en del böcker om ungdomar som skär sig, har väl lärt mig lite mera. Min dotter säger att hon vill bli frisk, men att hon inte vet hur hon ska göra eller hur hon ska orka ta tag i sig själv. Personligen hoppas jag ju på någon bra terapi för hennes del. Hon har ju ingen självkänsla. Hon tycker inte om sig själv, hon ser sig själv som ful och dum, vilket hon inte alls är....
Våra anhöriga är fortfarande långt ifrån oss. Men jag bryr mig inte längre. Deras åsikter får stå för dom. Jag lever nära min dotter hela tiden och jag vet hur hon mår. Jag ser hur hon pendlar från glädje till djupaste ångest. Har börjat lära mig se vad som kan utlösa ett ångestanfall, vilket underlättar en del i alla fall. Jag kan fortfarande inte hjälpa henne rent konkret mer än att finnas där, men jag ser signaler när hon växlar i humöret. Det gör att jag kan ställa om mig väldigt snabbt efter hennes behov. Har lärt mig att vara felxibel, att snabbt tänka om i fall hon dippar djupt....
Men, som sagt. Jag tycker ändå att det går lite framåt. Jag inser att vi har en lång väg kvar att gå, men jag känner hopp. Vi pratar mycket när hon känner att hon vill det. Hon kan sätta en del ord på hur det känns i henne när ångesten kommer. Hon kan också se och känna vilka i hennes gäng som inte är bra för henne. Ibland drar dom ju ner varandra. Hon har till och med sagt ifrån till ett par stycken att hon inte orkar umgås med dom, just för att hon dippar så väldigt då. Detta visste jag inte om att hon gjorde. Hon tog ett eget initiativ för att det kändes bäst för henne. Det ser jag som positivt och hoppfullt. Jag menar ju inte att det är någon annans fel att min dotter skär sig, men vissa triggar varandra på ett förödande sätt. Och jag känner mig glad att hon märker själv att hon ska ta tag i saker, även om det är jobbigt. För det är ju så att jag kan bara stötta och vägleda, hjälpa till med det hon ber om. Värsta jobbet måste hon ju göra själv.....
Tack än en gång alla ni som skrivit till mig här. Jag är så glad att ni finns. Känner att jag tycker så mycket om er. Ni visar en sådan förståelse för mig, min dotter och vår situation. Det hjälper till att ge mig ny kraft ocjså när allt känns svårt. Vetskapen att det finns människor som er.
Kramar till er alla...
|