huvudlös

hej
jag kände igen mig i alla symtom på egentlig depression. Men det finns även stunder när jag känner att "nu är det bra, jag är bra, jag är söt" men minsta lilla negativa kommentar eller så, så faller jag ner i negativa tankbanor igen. jag försöker kämpa mig över kanten i den onda cirkeln, men det är svårt. det känns som att allt är en enda stor kamp mot mig själv ibland. dessutom ska jag oroa mig över jobb nr 1, jobb nr 2, praktik, skola, lägenhet nr 1 (hemma), lägenhet nr 2 (studentlägenhet), lägenhet nr 3 under praktiken, pengar, vänner som verkar vilja att jag ska gå upp i rök, ex. pojkvän som verkar vilja att jag ska gå upp i rök, häst, katt, föräldrar som bråkar, att rummet ser ut som att en bomb har slagit ner, att resten av lägenheten ser ut som en container. när jag är ledig verkar dagen gå åt att bara gå runt och tänka på en massa energikrävande saker men jag får ändå ingenting vettigt gjort och ändå är jag helt slut. jag har även "gjort mig illa" vid ett par tillfällen..

men jag tycker ändå inte att jag är tillräckligt "sjuk" eller vågar inte gå till någon för att prata. vet inte vad jag ska säga eller rättare sagt vart jag ska börja och...vill inte göra bort mig. kommer hon/han skicka hem mig efter en kvart med en klapp på axeln och säga "det löser sig nog". det finns ju andra som har varit med om så mycket mer hemskheter än vad jag har och mår sämre än jag. men jag har ingen att prata sånt här med...inte ens min närmsta vän. när jag berättar sånt här för henne känner jag mig bara dum, tjock, ful, äcklig och förståndshandikappad. jag hade en vän jag kunde prata sånt här med...mitt ex och självklart skulle jag förstöra det förhållandet så honom har jag inte kvar som vän (eftersom han är arg på mig eller nått)...