Citat:
Ursprungligen postat av Fisken
Lägger till på...
Att just i samtalet när man pratar med någon person så dissocierar jag...Så heter det. Det är precis det som händer.
|
Att vara både obekväm i sällskap med andra och dessutom "disträ" kan göra vem som helst stigmatiserad och utanför (möjligen med undantag av någon insnöad professor som ingen längre förväntar sig så mycket av, -vad gäller verbal kommunikation i varje fall).
Möjligen är det en tröst att dissociation är ett försvar; en mental barriär som finns där därför att vi behöver; eller har behövt det.
Alla psykiska försvarsmekanismer som vi har bottnar i
reptilhjärnan, den del av hjärnan som står för de mest grundläggande funktionerna hos människan. Människans primära försvar cirklar kring flykt (flight), attack (fight) och stanna upp (freeze). När de aktiva försvaren inte fungerar gör vi människor (och djuren också för den delen) det enda raka och "ger upp" (submission, -kolla in AnimalPlanet så kommer ni förr eller senare att se något djur som "spelar död"). Dissociation är alltså en reaktion i de mest primitiva delarna av vår hjärna. Det är därför svårt att med medvetandet styra över det. Det handlar alltså inte om kognitiva processer utan om instinkt och omedelbara handlingsmönster.
Det jag försöker säga är; ha överseende med dig själv. Att jobba med medveten närvaro och "grundandet i nuet" (det finns säkert en hel ammsa andra varianter också) kan så småningom ge resultat, man blir mer närvarande där man befinner sig. Men stressa inte;
Det positiva är ju trots allt att försvaren verkar vara i funktion, -alltid något, eller?
Sköt om dig!
Nattliga funderingar av, En Annan