jag känner igen mig i mycket av det du säger..att hopplösheten och orken att vilja fortsätta inte finns där..skär mig för att minska ångesten, smärtan och allt självhat. trots att jag lever i en trygg mijlö med en underbar familj, fantastiska vännen, osv orkar jag inte längre..det låter verkligen som om jag inte är tacksam - för det är jag verkligen, utan mina vänner och familj skulle jag redan ha dött, men det ligger på ett annat plan. man har ju inte direkt valt att må såhär.. till dig vill jag bara säga att genom att fylla de tomrum och det mörker som finns inom dig så fyller du det med självdestruktiva beteenden vilka bara gör att du mår sämre. när jag skär mig känns det bättre för stunden, men sedan mår jag dåligt för att jag skar mig, så skär jag mig för att jag mår dåligt över att jag skar mig... du förstår nog vilken otroligt dum cirkel man hamnar i. jag vet inte precis hur din situation är, men jag kan ana att du hamnar där du med. när man vandrar i en djup dal kommer det tillslut ett berg, en topp och det kan bli bättre, men ibland känns det som man bara "lyckas" hamna i en djup brunn.. man behöver då någon som lyfter upp en, man orkar inte längre själv. du behöver hjälp (går själv hos psykologer, läkare, vårdare, sjuksköterskor och får samtal, mediciner mm... och önskar att jag kunde säga att det hjälper, egentligen orkar jag inte ens hoppas på förbättring, och flera år har gått, men samtidigt är det som ett sista försök.. jag tänker ge det en chans, livet har nog mer att erbjuda än bara mörker) jag kan bara ge dig ett råd att be om hjälp, det är det enda du måste göra, resten finns det människor till för din skull.. jag försöker se det posotivt även om det känns hopplöst, men varför inte försöka? kan det bli värre?? jag önskar bara att ingen skulle behöva må så dåligt och jag hoppas att det kan bli bättre.. kommer att be för dig om du vill //take care! elin
|