oregistrerad

Jag skriver här, för jag vet inte vart det här hör hemma. Jag vet inte vad det är som är riktigt fel med mig. Jag blev medlem här för ett tag sedan, skrev några inlägg och kom fram till att det inte fanns någon här som kunde rädda mig. För det är det jag ständigt letar efter, någon som kan rädda mig, någon som kan förändra mitt liv så att jag aldrig behöver vara jag igen.

Ärligt talat så vet jag vad som är fel på mig. Men det tar liksom aldrig slut. Jag har dåligt självförtroende. Jag tror att alla hela tiden dömer mig, tycker illa om mig, önskar att jag inte fanns så ingen någonsin behövde se på min äcklighet. Jag känner mig ivägen. Tycker att jag är äcklig. Misslyckad. Jag klarar inte skolan. Kan inte jobba. Äter konstant. På de senaste 1,5 åren så har jag gått upp 40 kg. Jag kan bara inte sluta äta. Och det ger mig ännu sämre självförtroende. Gör att jag känner mig ännu mer äcklig. Och jag vet att alla andra tänker precis samma sak om mig, gud vad hon är fet, och äcklig.

I skolan har jag dragit mig undan. Vi har uppgifter som vi behöver ha ett partnerföretag till, men jag har inte klarat av att skaffa något. Hur ska jag kunna ta kontakt med andra människor när jag vet att de bara kommer tycka illa om mig? Ska jag ha kontakt med andra människor så ska det helst ske via mail. Jag klarar inte av att träffa andra, har väldigt svårt att ringa. Min mun vägrar tala, för den vet att ingen vill höra vad som kommer ur den. Efter månaders slingrande fick jag ett mail av min lärare, som undrade vad som hände och om jag möjligtvis var deprimerad. Bara att läsa att någon trodde så om mig gjorde att jag bara satt där och grät. Sen ville jag så gärna tro på det, för då kunde det finnas en ursäkt till att jag är som jag är. Så jag gick med på att besöka skolkuratorn, som under hela mitt besök enbart ville fokusera på mitt ätande. Hon sa till mig att jag gjorde det för att jag mådde dåligt, och att det fanns hjälp att få. Och då ville jag så gärna tro på det, för om det var så så kanske jag kunde förändras.

Kuratorn kontaktade den psykiatriska mottagningen där jag bor. Efter ett tag fick jag en remiss till en läkare. Jag gick dit. Men då betalade jag tydligen bara för att ytterligare en person skulle döma mig. Domen blev att jag var normal, men hade för höga förväntningar på livet. Tydligen så tror jag mig att om jag inte har roligt alltid så måste något vara fel, då måste jag vara sjuk. Han skulle dock fixa så att jag "fick någon att prata med", som kanske kunde ge mig lite perspektiv på saker och ting. När jag kom hem därifrån kände jag mig arg och besviken och ledsen. Återigen satt jag bara där och grät, och tänkte att om jag är såhär när jag är normal så vill jag inte vara.

Några dagar senare fick jag en ny remiss, denna gång till en arbetsterapeut. Men jag kunde inte skaka av mig känslan jag hade sen förra besöket på psykiatriska mottagningen, så jag la ifrån mig remissen och tänkte inte mer på det. Jag ville inte sätta min fot där igen. Jag är fortfarande arg. Och tycker att de kan dra åt helvete allihopa. För jag vet ju att de inte tycker om mig, och då tänker jag inte tycka om dem heller. Fram tills idag har remissen varit bortglömd. Ikväll letade jag upp den igen. Tydligen så har jag tid där imorgon klockan ett.

Jag letar fortfarande efter någon som kan rädda mig. Jag vill gå, kanske kan jag få hjälp den här gången. Jag vill inte gå, jag vill aldrig mer känna mig som jag gjorde efter jag hade varit hos den där läkaren. Läkare, som ska vilja hjälpa alla, vände ryggen åt mig. Så värdelös är jag. Jag står inte ut om jag går dit bara för att bli dömd ytterligare en gång. Det får bara inte hända. Men hur ska jag veta om jag blir räddad eller dömd? Beroende på vad som händer så måste jag gå, eller hålla mig borta därifrån. Och jag kan inte spå i framtiden.

Ett annat problem som jag stött på är att jag inte ens ska vara hemma imorgon. Jag skulle ha varit hos min faster. Jag har redan ställt in en gång. Och nu har jag fixat så att jag ska få skjuts. Klockan ett skulle vi vara där. Samma tid som jag ska vara hos arbetsterapeuten. Min pappa, som skulle köra mig, har annat inplanerat senare. Om jag säger att jag inte har tid igen så kommer de inte bli glada. Och om jag ställer in och bara får skit på mottagningen så är det extra bortkastat. Jag vet inte vad jag ska göra. Och det känns inte bra.