PROBLEMATIKEN
Diagnosen säger posttraumatisk stress med dissociativ amnesi. Problematiken eller symptomen är bland andra att jag får minnesluckor då jag tappar tid, jag har flashbacks, kroppsminnen och ägnar mig åt ett allmänt ältande och grubblande.
NULÄGET
Efter en längre tid inom psykiatrins hägn börjar jag så smått få ordning på tillvaron. Jag går dock fortfarande i psykodynamisk traumaterapi en gång i veckan (ja, förutom nu då, när det är semestertider) och jobbar själv medvetet med de minnen jag har. Vissa KB-terapeutiska metoder använder jag i samband med mina triggers, men fungerar för övrigt bättre än på länge.
ORSAK
Man kan väl säga att huvuddelen av orsaken bakom ligger i en uppväxt som var lite trasig. Ytterligare trauma blev resultatet av att jag förlorade mina prematurfödda barn för drygt tio år sedan.
BEHANDLING
Har varit inlagd på ångest- och depressionsavdelning. Efter det fick jag hjälp med boendestöd medan jag letade egen lägenhet. Under vistelsen på avdelningen ordinerades jag sertralin, som jag knaprar i mig fortfarande. Har också haft propavan för att underlätta nattsömnen.
För ett par år sedan beviljades jag terapi genom landstinget och den behandlingen fortskrider.
SJÄLVHJÄLP
Det finns inte många böcker på temat trauma och Dissociation som jag inte läst. Det psykoedukativa arbetsredskapet har varit min stöttepelare när jag inte haft så mycket annat. Numera målar jag, skriver jag och tränar jag också. Allt för att må om möjligt lite bättre.
Och så kommuniserar jag ju här då...
FRAMTID
Visst har jag visioner. Diverse mer eller mindre vidlyftiga framtidsplaner. På kort sikt gäller det att ta det första steget mot att återgå till arbetslivet. Sedan hoppas jag kunna vidareutbilda mig och så skall jag någon gång ut på en långresa i Asien, för där har jag aldrig varit. Inte än.
|