Intressant utbildning du har valt. Det är också tror jag av stort behov för duktiga människor som jobbar inom dessa områden. Har själv pendlat mellan olika spykologer/kuratorer/ätstörningstanter (som jag kallar dem).
ibland undrar jag om jag verkligen får någon hjälp. Min depression finns alltid där, lurar för att anfalla när det händer något i mitt liv som jag överreagerar på. Har väl varit deprimerad i hela mitt liv och idag är jag snart 31 år. Allt grundar sig i min uppväxt, det är så lätt att skylla på uppväxten. Missbruksmorsa och lillasyster som jag slogs med hela tiden. Allt var kaos. Var alltid orolig, rädd och nervös. Migrän och magont varje dag jag gick hem från skolan, vilket skick skulle morsan vara på idag? Luktade det städat, då mådde hon bra. Låg hon framför tv:n bryr hon sig inte. Men var hon inte hemma, då visste jag att helvetet någon gång under kvällen skulle bryta ut. Och framförallt de helgerna hon var och tjänade pengar på att knulla torskar. Då kom hon hem hög som ett hus och trasig i själen. Jag satte hänglås på min dörr från insidan och låste alltid om natten för att hon inte skulle ta sig in. Kommer ihåg när dörren slog igen på natten. Jag ligger tyst i mitt rum, vågar knappt andas. Försöker höra vilket humör hon är på, om hon gnäller över något. Då vet jag att hon är på hugget. Hjärtat slår hårt i bröstet, var så rädd för henne dom gångerna. Ligger på helspänn fram tills jag hör att hon somnar framför tv:n. Sen somnar jag om. Oroligt men såpass att jag orkar ta mig till skolan dagen därpå.
Detta kaos med lögner och svek. Rädsla och otrygghet. För tidigt vuxenansvar och ensam i allt detta har utlöst min depression. Det där livet jag tvingades att leva. Känslorna av otrygghet, rädsla, ingen uppfostran, att inte få lära sig om livet och vilka ansvar man måste ta. Ingen förebild som visar hur du hanterar motgångar i livet eller hur du står på dig. Det betyder att idag är jag extremt känslig för situationer där jag upplever att jag är otrygg eller får en så enkel motgång som att mina pengar inte räcker till alla räkningar en månad. Allt blir nattsvart och jag känner mig som lilla jag igen, med ingen kontroll och att inte kunna påverka livet. Min sambo sa en gång, du blir som en barnungen när vi försöker diskutera eller när det är något som hänt som påverkar oss. Och det har slagit mig att jag blir barn, igen. Och upplever återigen allt det jag kände då.
Min sista tunga depperiod hade jag runt 24-25. Den var lång, svart och jobbig. Sökte hjälp och fick medecin. Tog mig upp igen efter ca 2 år. Tyvärr kom den tillbaka för ca ett år sedan när jag gick ur ett mycket destruktivt förhållande som sög ur mig all självkänsla och trygghet som jag jobbat upp för mig själv. Trodde att jag skulle må jättebra när det tog slut. Istället blev jag helt tom och väldigt självdestruktiv. Dricker för mycket, skär mig och min bulimi är igång igen. Allt är på ruta noll. Antar att mitt försvarssystem inte var tillräckligt starkt.
KÄkar medicin igen, men tycker inte att det hjälper alls. Mina dalar är fortfaranade nattsvart eller vita som glänsande snö. Det är nog jag upplever mest jobbigt, pendlandet mellan natt och svart. Ett par dagar är jag sååå nöjd med livet; umgås med vänner o skrattar. Myser med killen och går omkring med ett leende på läpparna. Jag blir verkligen ÖVERSPEEDAD så att mitt liv känns löjligt perfekt. Sen händer det något, något som tynger mig. Jag rasar och allt blir svart och föreställer mig bilder på hur mina handleder blöder mig till döds. Jag undrar varför jag existerar. Finns det någon anledning till att jag är här egentligen? Fyller jag ens en funktion?
Idag försöker jag finna hjälp, skriver och arbetar bla med KBT-behandlingen härifrån. Läser mycket om det i ämnet.
|