Jag läser här att det är väldigt många som skriver att dem söker folk som ”är som dem”, eller ”andra i min situation”. Men jag vill säga att det SISTA ni behöver för att ta er ifrån deppression och nedstämdhet är folk i er situation.
Om ni bara söker svar på frågan ”finns det andra där ute som inte heller har några vänner och sitter ensamma, eller är det bara jag”, på liknande sätt man kanske gör om man upptäcker en väldigt skum utväxt på kroppen, så är svaret ganska tydligt, det är bara att läsa denna tråden.
Men om vi nu säger att ni skulle hitta någon som ”var som er” vad skulle då inträffa? Skulle allt bli bra och lösa sig för att ni nu har någon som förstår er?
Absolut inte.
Det som skulle ske är istället att ni skulle dra ned varandra. Deppiga personer är väldigt energikrävande och värdesugande så om vi säger att en av de två en dag skulle komma och vara väldigt uppåt och positiv så skulle sannolikt den andre snabbt dra ned den första med sin negativitet och avundsjuka på att den första nu mår så bra men inte jag.
Jag vill också säga att jag inte tror att NÅGON normal människa njuter av att vara helt ensam. Vet inte om det är härifrån eller från något annat forum som jag läst om folk som påstår att ”jag faktiskt uppskattar mitt eget sällskap och att ägna mig åt mina egna intressen långt mer än samhällets alla ytliga krav och press på att passa in. Jag trivs med min ensamhet och skulle inte vilja ha det på något annat sätt” eller på något annat minst lika poetiskt sätt försöker försvara att deras liv ser ut som det gör. Jag tror, och påpekas bör att allt jag skriver bara är min egen uppfattning om saker och ting, att vi människor BEHÖVER socialt umgänge för att må bra. Jag tror inte att vi kan vara fullt friska och lyckliga i total ensamhet.
Så det bästa alla ensamma kan göra är att FLY ”LIKASINNADE” SOM PESTEN och söka upp utåtriktade människor och lära av dem!
Over and out// potty mouth
|