Mariiqa W

Hej,

Jag skulle säga att du har en ätstörning, eftersom din relation till mat hindrar dig från att leva ett bra liv. Du säger att du är som en bulimiker som inte spyr, jag skulle gissa att du har BED (Binge Eating Disorder, eller hetsätningsstörning som det heter på svenska).

Varför är det så viktigt för dig att vara smal? På vilket sätt skulle ditt liv förändras om du skulle bli smal bara sådär hux flux?

Som utomstående kan jag säga att din "tjockhet" bara sitter i huvudet, din vikt är bra till din längd. Som ätstörd själv kan jag säga att jag vet vad du går igenom. Men smalheten kommer inte genom minskad vikt, själv har jag gått ner säkert 150 kilo i huvudet och några kilon på vågen när jag slutade banta ooch började äta normalt.

Om jag får gissa, så kan jag tänka mig att du säger till dig själv "usch, vad fet och äcklig jag är" eller något liknande när du står framför spegeln. Det gjorde jag förr och så gör i princip alla jag känner med ätstörningar. Och då är det ju inte så himla konstigt att man känner sig fet och äcklig! Det är ju som en inre mobbning hela tiden. När jag började leta fina grejer på mig själv, så gick jag ner de där 150 kilona i huvudet. Det kändes jättekonstigt i början, att säga snälla saker till sig själv, men efter ett tag går det ganska bra.

Mitt råd till dig är att slänga alla bantningsgrejer och böra jobba inifrån istället. Skit i vikten och ät så att du mår bra, när man väl mår bra så brukar matvanorna ordna sig så att man hamnar på en vikt som passar ens längd och kroppstyp ganska så automatiskt.

Ätstörningar gör en aldrig lycklig, jag led av mina i tio år innan de började bli bättre och det är tio helt bortkastade år! Man blir inte smal i sina egna ögon och man förlorar till slut allt annat man bryr sig om i livet.

Hälsningar,
Mariiqa

__________________
*