Lyckosträverskan

Hittade till forumet av en helt annan anledning, men har inte ens vågat öppna de här trådarna för att kika... Jag har aldrig vågat vidröra ämnet. Ätstörning! Jag kan omöjligt ha en Ätstörning! Och ändå är det helt uppenbart för mig att så är fallet. De konstanta tankarna tär mig när de mal i huvudet från det att jag vaknar tills jag lägger mig på kvällen.

Hela det senaste året har jag inte pallat att se mig själv på bild. Jag tycker jag är otroligt motbjudande och långt ifrån den kropp jag skulle vilja bo i.
Det finns inte en dag då jag inte funderar över när och hur jag ska komma igång "på riktigt" för att bli så smal och vacker som jag verkligen vill och "borde" vara.

Vikt: 63 kg (väger mig extremt sällan eftersom jag känner mig som en kluns och blir stressad av blotta tanken på att få det bevisat)
Längd: 172 cm
Midjemått: 76-78 cm (80 cm är tecken på skadlig fetma??)

När jag var liten var jag en tjockis och har avskytt min kropp sedan högstadiet. Ändå har jag aldrig "klarat" att svälta mig. Tvärtom äter jag emellanåt (läs: alldeles för ofta) som en bulimiker som inte kräks. Jag äter extremt nyttigt när folk ser på och får lätt panik varje gång det är dags att gå på besök hos någon. Jag äter allt som bjuds dock, för att inte väcka uppmärksamhet, men mår skit efteråt. Istället för att låta bli att äta då så värker jag inte sällan i mig ännu mer för att dämpa ångesten ensam hemma i lägenheten. Varje gång det pratas om något som ska hända längre fram i tiden (resa, bröllopsfest, nyårsfest, återträff med gamla klasskompisar...) så är min första tanke "då ska jag vara smal". Varje gång jag kliver i skorna för att motvilligt ta mig till tillställningen känner jag mig som en fet förlorare. "Det gick inte - nu heller. Jag är lika motbjudande fortfarande"

För ungefär fyra år sen hände dock nåt märkligt. Jag var i en totalkaos efter en relation som sprack på sämsta tänkbara sätt och rasade ner i vikt. För första gången i mitt liv tappade jag matlusten. Vågen rasade till 57 kg, magen blev PLATT (för första gången någonsin), killar som aldrig andats åt mitt håll tidigare fick upp ögonen för mig och jag var för första gången stolt över hur jag såg ut. Jag såg ut så som jag alltid känt att jag borde göra. Jag var nöjd. Jag överåt inte och tränade faktiskt mindre än tidigare.

Kilona kom dock ikapp och sedan dess har jag konstant - KONSTANT - försökt tänka ut sätt att hitta tillbaka. Har misslyckats med alla möjliga dieter och träningsplaner, nu på gång att misslyckas med en Allévo-diet jag inte ens hunnit påbörja.

Det är så otroligt dränernade... och samtidigt ett så patetiskt problem. Jag fattar inte hur något som inte är ett problem kan äta all min energi och få mig att undvika att träffa vänner!