hurricane

Hej Trollsa.

Tack för att du orkar skriva trots allt. Dina råd är bra men mitt problem är att jag förlorat min sons närvaro tack vare en ontsint mamma som gör allt för att vi inte skall ha en kontakt. Att hon inte orkar tror jag säkert men det skulle hon aldrig erkänna och sonen har nog räknat ut det mesta själv. Han vet var den enklaste vägen är att gå där det är minst motstånd.
Du anar inte hur mycket jag säger att jag älskar honom och det tror jag att han vet innerst inne, men det är inte där skon klämmer. Det hela handlar om att överhuvudtaget komma nära honom. Så fort han vet att han gjort något som han kan riskera att få stå till svars för så drar han "bakvägen".

Jag har sett den här typen av grabbar då jag själv växte upp. En slet ut sin far så han åldrades alldeles för fort. En annan gjorde alltid sin far besviken ändå upp i sonen var i 50-års åldern, pappan blev runt 80 och de försonades aldrig. På begravningen grät sonen hejdlöst, men då var det för sent.
Vad jag far efter är, att om jag blir totalt slutkörd så kan jag aldrig vara en bra pappa. Min fråga är då om jag skall göra det oväntade som jag inte tror att någon av mina kompisar hade räknat med från sina fäder. Men dessa farsor försökte och försökte tills de själv gick under.

Så frågan är inte lätt. Speciellt inte då min son har en mor som hatar mig. På pappa-barn.se har jag förstått att hon lider av PAS och jag är rädd att min son utvecklar detsamma om inget oväntat görs.

Hurricane