Min rubrik kanske är lite väl dramatisk men bakom den gömmer sig en allvarlig fråga.
SKA JAG SÄGA UPP KONTAKTEN MED MIN SON?
Upprinnelsen till min frågeställning började då mitt äktenskap sprack för drygt 5 år sedan. Vår son som tog mycket skada själsligt började klottra och röka hasch. Vi vandrade mellan polisen, Tingsrätten, Maria Ungdom och Sociala för att få honom drogfri. Men då mitt ex. vägrar att samarbeta och ständigt smutskastar mig är problemet inte helt lätt att reda ut.
Min son valde att flytta hem till sin mamma för tre år sedan. Hans val var ganska givet eftersom mamman jobbar nätter och helger i kombination med att hon aldrig verkställer sina hot. Jag har aldrig hotat min son med något förbud eller skrämselpropaganda. Istället har jag alltid fört en dialog med tydliga gränser och konsekvenser. Något som mitt ex. - då vi var gifta - inte gillade, men jag har hört att hon vid flera tillfällen sagt till vår son att OM... han inte skärper sig så får pappa ta vid... Då duger man plötsligt.
Men det egentliga problemet ligger i att min son lärt sig att "smyga ut bakvägen" så fort det börjar bli lite jobbigt. Den senaste händelsen rör mitt Underhållsbidrag som jag betalt till hans konto, men till Försäkringskassan och sin mor säger han att jag inte gjort det. Istället har han fått ut dubbla ersättningar och jag får slåss i Tingsrätten för att få rätt. Men det är en annan historia.
Det som då sker är att han vet att om mamman får reda på sanningen så blir det ett jäkla hallå. Om han erkänner för Försäkringskassan så måste han betala tillbaka. Så han väljer istället att inte höra av sig då jag försöker nå honom. Han tror att jag ringer om detta - men då jag ser detta som en tvist mellan mig och Försäkringskassan vill jag bara hålla den kontakt som jag började jobba upp med honom förra hösten. Vi var på spotlov tillsammans och hade hur bra som helst. Nu har han fyllt år och jag vill äta en middag med honom och lämna över presenten. I över en vecka har jag skickat sms, ringt på mobil och hem. Men han ger blanka fan i att svara. Denna teknik är precis som hans mor har som strategi.
Så vad tusan ska jag göra? Alla säger att man skall stå ut, hålla kontakten, bara finnas där osv osv. Men jag ser att hans mönster/beteende är käpprätt åt skogen. Han lär sig bara att lögner och "strutsmentaliteten" fungerar så han slipper konfronteras med det jobbiga. Men vad händer den dagen han skall ut i verkligheten och möte andra människor? Skall lögnerna då fortgå?
Jag känner mig just nu väldigt maktlös. Jag har alltid gett honom frihet men jag känner nu att den missbrukas på ett väldigt negativt sätt. Jag kommer ju vara pappa för honom hela livet oavsett om man säger att han som 19-åring nu bär sitt eget ansvar.
Med vänner som ljuger säger man ju upp bekantskapen med om inga samtal hjälper. Men vad f-n gör man med sitt eget kött och blod? Som ni kanske kan läsa mellan raderna så är detta inte första gången jag hamnar i detta dilemma. Så se ovan exempel som ett i raden av många händelser de senaste åren.
Vad har ni för bra råd?
Hurricane