Ursprungligen postat av Emil

Jag msåte säga att forumet var bländande i början. Alla tog varandra på allvar, täntke efter före innan de skrev.

Men det är många gånger som man inte får svar alls.

När man har så många frågor.

Hej! Vilken bra synpunkt du har. Jag tycker ofta att kritik är mer spännande och givande än lovord och beröm (i detta fall ang Forumet - inte gentemot medmänniskor!) eftersom det öppnar för förändring och utveckling.

Jag är inte inne så ofta, faktiskt mest när jag mår lite el mycket taskigt för det är då jag behöver och hittar känslan av "att inte vara ensammast i världen". Sätter ord på känslor här på ett sätt som jag ibland inte ens kan med kompisar till ex.

När jag läser på Forumet är jag mycket selektiv; skummar runt bland breven och läser bara ordentligt igenom dem som passar mig. Andra kan jag rent av må dåligt av att läsa, de är jag noga med att snabbt ignorera för att inte spä på min egen ångest.

Är även selektiv om/när jag kommenterar någons inlägg (som nu t. ex). Skriver bara om jag känner att jag har nå´t att bidra med, försöker att inte vara slentrianmässig och klyschig i svaren.

Antar att de flesta tänker så? När jag upplever att nå´n har svarat nå´t "dumt" är det ju min synvinkel, personen ifråga tycker nog att den levererat något empatiskt och det ska ju respekteras.

Vårat största problem idag är att vissa "utbildade" pedagoger beter sig ej vuxet.
SÄrskilt de som ska ta hand om barn med svårigheter. Hur kan man kalla människor att de har empati`Är inte det empati löst?

Jag har träffat för många dåliga pedagoger, och sk "visa människor".
Jag har även träffat bra sådana.

Menar du även t.ex pedagogerna och fackmännen/kvinnorna här på Forumet?
Det är nog helt krasst så att de inte alltid har tid, har olika uppdrag utöver Terapisnack.se som de måste engagera sig i. Ibland kanske de också måste "ta lite ledigt" eftersom engagemanaget i andra männiksors bekymmer är energikrävande.

Jag har /förhoppningsvis (??) / inga problem själv, men det tynger en att vissa har så svårt att inte förolämpa sina klienter /om än omedvetet.

Jag har en kompis med autismliknande drag, hon får dras med oförstående lärare som blir sura för att hon har humörsvängningar, och uppmuntrar de som är duktiga, och ej de som är bra. Då kan man tänka sig, varför utbilda sig, om det bara ger mörker som samhället "motbevisar" med "Kurs på papper": Vad betyder ett papper? Ingenting. Enligt mig.

Jag tycker att skolan ofta visar att den är totalt kass när det gäller att "ta hand om" en del barns svårigheter, att öht. se dessa barn. Lärarhögskolan borde i sin läroplan ge stort, stort utrymme för kurser och praktiska övningar ang. hur man tacklar och stöttar barn med särskilda behov. Kanske de redan har...? Verkar inte så iaf! Tyvärr är det nog också så som i alla "människoyrken" att fel person har hamnat på fel plats. En lärare må vara duktig i det teoretiska men ha brister i empatisk förmåga!

Jag har en annan vän som jag tror har "aspberger". han är deprimerad väldigt ofta. Det skulle jag nog också bli om jag får hröa att jag saknar empati...

Så, nu skrev jag av mig lite.