possible

Jag har dejtat en person under några månader och det har känts väldigt bra. Han är sedan tidigare en vän och en person som jag håller mycket av. Jag vet att han tycker mycket om mig, respekterar mig osv. Under tiden vi setts har han hela tiden visat att han tänker på mig, bryr sig osv. Jag har känt mig väldigt uppskattad och lycklig. Vi började komma till punkten att frågan om ett stadigt förhållande kändes aktuellt. Vi presenterade varandra för vänner osv.
Så drog han sig tillbaka en aning för tio dagar sedan. Var mindre på med sms, samtal, mindre intresserad av att träffas. Vi sågs i fredags, och allt var som vanligt, förutom en aning distans. Så jag frågade vad det handlade om, och då sa han att han vid detta laget borde ha starkare känslor för mig.
Han vill inte fortsätta för det vore inte rätt. Nu måste man välja, och han känner inte tillräckligt. Säger han.
Han menar att det är sådant man bara vet.
Hans känslor för mig är att jag är betydelsefull, viktig. Han respekterar mig, tycker jag är snygg. Vi har en bra sexuell relatiion, vi diskuterar och pratar. Har liknande värderingar och han säger att han känner annorlunda för mig än för andra tjejkompisar. Men ändå fattas något.
Jag har en känsla av att jag ofta hamnar i denna situationen med män. Att de inte riktigt faller för mig. Jag tror att det beror på att jag håller tillbaka mina känslor och inte visar mig. Så nu tog jag mod till mig och sa till honom att hade jag fått bestämma hade jag gärna valt honom. Jag beskrev i ord när vi sågs, och senare i ett brev varför jag tyckte om honom. Jag har undvikt att förmedla att jag är sårad och ledsen för mycket, för jag vill inte att han ska känna skuldkänslor. Utan försökt förmedla att förlusten av honom i mitt liv är stor, hur betydelsefull och viktig han är för mig. Jag har verkligen försökt säga allt utan att på något sätt få honom att känna att jag är en trasig spillra han har orsakat, utan med något slags integritet. Dessutom har jag sagt att jag önskade att han i lugn och ro skulle känna efter. Att jag hellre vill att han verkligen överväger och reflekterar över sitt beslut några gånger till i lugn och ro, än att han hastar fram något snabbt. Jag tror nämligen att han kan känna att han förslösar min tid, att jag borde träffa någon för familjebildning, med tanke på min ålder (36). Så kanske det kan vara, men jag känner så starkt för denne man att jag inte är beredd att ge upp honom lättvindligt.
Finns det någon möjlighet tror ni? Har någon någon tanke om hur man kan göra, bete sig? Eller finns inget att göra?
Kan hans känslor förändras? Vad tror ni?
Jag är så ledsen.