Troll

Att få få barn var och är underbart, men även jäkligt kämpigt med
folks åsikter och ständiga ifrågasättningar. Allt kan ju vridas till
något negativt om man vill. Tråkigt bara att folk ska måsta ha en
sådan inställning till sin omgivning, men sak samma nu.
Hur som helst så har det skavt rätt bra på min ork, att klara av att
stå emot. Hade ätstörningar i över 10 år, social fobi och ja äh, tilltrasslad självhatande toka.
Jag är trött som tusan både mentalt och fysiskt, spelar ingen roll att jag försöker äta och röra mig lagom.
Det som är mest jobbigt nu är att de tidigare körolyckorna som min
sambos förra sto var med om, pluss lite annat har gjort mig rädd.
Fick ta bort min älskade hund i början av juni för att han blev för stressad avvår son. Känner att jag inte gjorde nog för honom, visst hunden var gammal men ändå, jag svek honom.

Nu när jag körde för lite pga av orkesbrist och tidsbrist så hann mitt
underbara sto bli lite osäkrare (hon som annars varit en klippa) så
när jag skulle börja träna igång henne igen blev jag helt panikrädd.
Räddare än vad jag någonsin varit.
Körde iväg henne till en tränare som körde ignenom henne lite och
berömde henne massor.
Han fick även mig att köra när jag hämtade hem henne.
Hem igen och jag har bara kört EN GÅNG! Livrädd, skallrig och fylld av
en fruktansvärd ångest.
Jag skakar och gråter och hatet över att jag svikit henne bara växer.
Jag vet ju att jag måste köra ofta om jag ska komma över det, men jag
har dels inget sällskap och sen är jag som sagt livrädd.

Någon som har nån ide på vad jag kan göra?
Jag blir bara mer och mer låg för varje dag, känns som att jag hela tiden bara sviker alla i min närhet, hur jag än gör och så blir det inte bra.
Min stackars sambo gör så gott han kan men det hjälper inte.