Terapisnack - Visa ett inlägg

Miominmio · 2008-06-28, 18:13

Min äldsta dotter träffade en kille för ca 7 år sedan. Han var då 26 år,hade fast arbete som dataprogrammerare sedan några år tillbaka.Jag och min man bor långt från dem så vi träffades inte så ofta, men vi märkte genast hans svåra tics,ryckningar i ansiktet,snörvlingar,smaskande läten.Han har svårigheter med motoriken.Han går på ett robotaktigt vis med handflatorna bakåt.Han tycker inte om att vi kramar honom när han kommer till oss.Han går gärna undan om det finns fler personer hemma hos oss. Om man pratar om hans arbete kan han prata om detta i evigheter trots att ingen förstår vad han exakt talar om. Trots att han drar sig undan ibland så går han ut och dansar, ibland flera gånger i veckan.Vi hade svårt att förstå oss på honom, men vi resonerade som så att om dottern tycker om honom så var allt lugnt.

I oktober 2006 fick de en son, vårt första barnbarn.Vi fick inte komma till BB och se vårt barnbarn.Sonen skulle präglas på föräldrarna sas det.Så småningom fick vi besöka dem hemma och gosa med den lille pojken.Ju längre tiden gick, desto mer betänksamma blev vi.När pojken var ca 2 månader höll pappan honom upp och ner i fötterna och svängde honom fram och tillbaka.Trots våra protester så fortsatte han.I samma veva sattes det upp ett schema på väggen över mat-och sovtider för pojken.Det ska följas helt slaviskt.Även om pojken är febrig och sjuk dras han ur sängen.När klockan slår 20.00 ska han i säng även om han sitter och tittar i en bok.Boken rycks ur hans händer och så ner i sängen med honom.
Under nyår hälsade de på hos oss och då kom jag på pappan med att slå hårt och okontrollerat över pojkens händer.Han var då 14 månader.Jag pratade med föräldrarna men de bara fnös och sa att alla föräldrar slår väl sina barn ibland...Min dotter står bara och ser på.
I februari besökte jag dem och då var pojken uttorkad och sjuk efter magsjuka och förkylning.Jag tog honom till läkare och matade honom sedan med välling.Min svärson blev arg när han såg att jag gav honom välling. De hade vant honom av med det eftersom han kissade i sängen på nätterna...Han fick en banan innan han somnade.Han hade rasat mycket i vikt så läkaren sa att BVC skulle kalla dem om en månad för att kolla upp vikten.
Min svärson har väldigt låg frustrationströskel när det gäller sonen och jag är uppriktigt sagt orolig.Allt detta med mat och sömn känner vi handlar om att det är svärsonen som ska få sova ostört hela natten.HAn hånar också den lille ibland.

Jag har tagit upp allt detta med min dotter, men hon vill inte längre prata med mig.Nu har det gått 4 månader och jag får inte tala med henne, än mindre med mitt barnbarn.Jag är alldeles förtvivlad av oro och jag förstår ingenting längre.En gång sa min dotter att hon skulle försöka få sin sambo till läkare för ticsen och på den vägen kanske få en diagnos på hans beteende.Men sist jag talade med henne och frågade hur det gick så skrek hon bara att det minsann inte är nåt fel på honom.Det är mig det är fel på..

Vad tror ni att min svärson lider av? Hur ska jag hantera detta? Vad händer med den lille pojken med en pappa som har ett sådant beteende?

2008-06-28, 18:13	#1 (permalink)
Miominmio Junior Member Nykomling Reg.datum: Jun 2008 Inlägg: 3 Krediter: 37	Jag behöver hjälp och råd! Min äldsta dotter träffade en kille för ca 7 år sedan. Han var då 26 år,hade fast arbete som dataprogrammerare sedan några år tillbaka.Jag och min man bor långt från dem så vi träffades inte så ofta, men vi märkte genast hans svåra tics,ryckningar i ansiktet,snörvlingar,smaskande läten.Han har svårigheter med motoriken.Han går på ett robotaktigt vis med handflatorna bakåt.Han tycker inte om att vi kramar honom när han kommer till oss.Han går gärna undan om det finns fler personer hemma hos oss. Om man pratar om hans arbete kan han prata om detta i evigheter trots att ingen förstår vad han exakt talar om. Trots att han drar sig undan ibland så går han ut och dansar, ibland flera gånger i veckan.Vi hade svårt att förstå oss på honom, men vi resonerade som så att om dottern tycker om honom så var allt lugnt. I oktober 2006 fick de en son, vårt första barnbarn.Vi fick inte komma till BB och se vårt barnbarn.Sonen skulle präglas på föräldrarna sas det.Så småningom fick vi besöka dem hemma och gosa med den lille pojken.Ju längre tiden gick, desto mer betänksamma blev vi.När pojken var ca 2 månader höll pappan honom upp och ner i fötterna och svängde honom fram och tillbaka.Trots våra protester så fortsatte han.I samma veva sattes det upp ett schema på väggen över mat-och sovtider för pojken.Det ska följas helt slaviskt.Även om pojken är febrig och sjuk dras han ur sängen.När klockan slår 20.00 ska han i säng även om han sitter och tittar i en bok.Boken rycks ur hans händer och så ner i sängen med honom. Under nyår hälsade de på hos oss och då kom jag på pappan med att slå hårt och okontrollerat över pojkens händer.Han var då 14 månader.Jag pratade med föräldrarna men de bara fnös och sa att alla föräldrar slår väl sina barn ibland...Min dotter står bara och ser på. I februari besökte jag dem och då var pojken uttorkad och sjuk efter magsjuka och förkylning.Jag tog honom till läkare och matade honom sedan med välling.Min svärson blev arg när han såg att jag gav honom välling. De hade vant honom av med det eftersom han kissade i sängen på nätterna...Han fick en banan innan han somnade.Han hade rasat mycket i vikt så läkaren sa att BVC skulle kalla dem om en månad för att kolla upp vikten. Min svärson har väldigt låg frustrationströskel när det gäller sonen och jag är uppriktigt sagt orolig.Allt detta med mat och sömn känner vi handlar om att det är svärsonen som ska få sova ostört hela natten.HAn hånar också den lille ibland. Jag har tagit upp allt detta med min dotter, men hon vill inte längre prata med mig.Nu har det gått 4 månader och jag får inte tala med henne, än mindre med mitt barnbarn.Jag är alldeles förtvivlad av oro och jag förstår ingenting längre.En gång sa min dotter att hon skulle försöka få sin sambo till läkare för ticsen och på den vägen kanske få en diagnos på hans beteende.Men sist jag talade med henne och frågade hur det gick så skrek hon bara att det minsann inte är nåt fel på honom.Det är mig det är fel på.. Vad tror ni att min svärson lider av? Hur ska jag hantera detta? Vad händer med den lille pojken med en pappa som har ett sådant beteende?