Terapisnack - Visa ett inlägg

Djanette · 2008-06-28, 10:40

Hej
Denna historia är lång, men ska försöka korta ner den..
Förra sommaren så träffade jag en kille lite då och då.. Han var gift och jag var singel.. Vi träffades enbart för sex.. Vi hade kul..Inga löften och inga förpliktelser.. För mig kändes allt bra till en början.. Jag hade för ett halvår sedan gått igenom en skilsmässa och hade liksom bestämt mig för att inte binda upp mig på länge.. Han träffade fler än mig och även jag dejtade andra..
Det som är det hemska är att i oktober så träffade jag en kille som verkligen blev betydelsefull för mig.. Han var mannen i mitt liv.. Det var nåt helt annat än det jag upplevt tidigare.. Hade aldrig träffat nån som han förut.. Han blev verkligen störtförälskad i mig.. Och jag i honom.. Men jag var så rädd att bli sårad.. så rädd att jag skulle bara bli hans älskarinna.. Jag fattade ju inte då hur mycket jag betydde för honom.. Vi träffades en hel del och han åkte sen hem till sin sambo och jag till ensamheten.. Jag hade fortfarande kontakt med killen som jag dejtat under sommaren.. Vi träffades ett par ggr i november och hade sms kontakt varje dag ...det berättade inte jag för honom.. Han hade ju sin sambo... och jag tänkte att så länge som han inte gör nåt åt sin situation så har jag ingen anledning att göra det åt min situation heller.. Jag visste ju inte vad han menade med mig egentligen.. iallafall så slutade detta förstås med katastrof.. Efter många turer och många lögner så berättade jag sanningen för honom.. När jag nästan förlorat honom.. Jag berättade.. tyckte att det var jag iallafall skyldig honom.. Han blev så jävla sårad... helt fullkomligt knäckt.. Jag hade insett vad han betydde för mig.. Jag höll på att gå i tusen bitar när han var på väg att försvinna ur mitt liv..Det var ju då först som jag fattade HUR mycket han betydde för mig... I samma stund så hade han bestämt sig för att lämna mig.. Men vi träffades och pratade.. Han ville ge mig en chans, oss en chans... för han sa att jag är hans livs stora kärlek.. Vi skulle försöka att börja om.. glömma det som varit.. Vi Älskar verkligen varandra.. Men vi har det jättejobbigt nu.. Han kan inte glömma att jag svek och lurade honom.. Vi kommer inte vidare.. Han vill verkligen.. Han lämnade sin sambo och vi har flyttat ihop sen 5 månader tillbaka.. Vi vet båda att vi är helt rätt för varandra.. Att vi inte kan leva utan varandra.. Har aldrig upplevt detta någon av oss tidigare.. Vi pratar om skiten.. Vi gråter och vi kämpar.. Men det sitter som en djup tagg i honom att jag gick bakom hans rygg.. Jag har försökt att förklarat att jag såg det som att han inte lämnade sin sambo.. att jag var rädd och osäker.. Att jag inte vågade tro på honom.. Har alltid haft dåligt självförtroende och i mitt 11 åriga äktenskap fanns ingen kärlek, ingen som brydde sig om mig. Jag var ensam, vilsen och så jävla rädd... Jag fattade ju inte att jag kunde betyda så mycket för honom.. trodde inte att nån kunde tycka om mig på det sättet.. Jag vet att han älskar mig sååå mycket... jag känner ju det.. Jag avgudar honom.. Han ger mig precis allt jag nånsin drömt om.. Han är min tvillingsjäl.. Vi läser varandra som en öppen bok.. Har aldrig upplevt nåt liknande. Han kan inte sluta tänka på det som hände... att jag gick bakom hans rygg.. Vi VILL verkligen komma vidare.. Han säger det själv också... Att han måste lära sig att tänka om.. Men sen går det iallafall inte.. Jag hittar honom hemma i soffan med ångest som lyser i ögonen.. Jag ser hur han lider... inte alltid... vi har såna otroligt fina dar och stunder också.. Annars hade man ju aldrig orkat... Jag är så rädd att detta ska ta slut pga att vi inte kan glömma och komma vidare... Jag kan inte leva utan honom och han säger samma sak... Vad ska vi ta oss till med... ?? Har föreslagit terapi , samtal .. men inte lätt att få någon tid för sånt.. Och jag vet ärligt talat inte om det är rätt grej heller... Är det bättre att försäka att sluta prata om det... tysta ner det... har tänkt att om vi pratar om skiten som gör ont... så kanske såren läker fortare... men vet ärligt talat inte om det är så.... Vi älskar varandra och vill leva livet tillsammans... Ska denna dumma grej få förstöra allt... är en sorglig kärlekshistoria isf... Är det nån som har några råd... tips.. vad som helst... ??

2008-06-28, 10:40	#1 (permalink)
Djanette Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: Jun 2008 Inlägg: 11 Krediter: 172	Hur kommer vi vidare.... Hej Denna historia är lång, men ska försöka korta ner den.. Förra sommaren så träffade jag en kille lite då och då.. Han var gift och jag var singel.. Vi träffades enbart för sex.. Vi hade kul..Inga löften och inga förpliktelser.. För mig kändes allt bra till en början.. Jag hade för ett halvår sedan gått igenom en skilsmässa och hade liksom bestämt mig för att inte binda upp mig på länge.. Han träffade fler än mig och även jag dejtade andra.. Det som är det hemska är att i oktober så träffade jag en kille som verkligen blev betydelsefull för mig.. Han var mannen i mitt liv.. Det var nåt helt annat än det jag upplevt tidigare.. Hade aldrig träffat nån som han förut.. Han blev verkligen störtförälskad i mig.. Och jag i honom.. Men jag var så rädd att bli sårad.. så rädd att jag skulle bara bli hans älskarinna.. Jag fattade ju inte då hur mycket jag betydde för honom.. Vi träffades en hel del och han åkte sen hem till sin sambo och jag till ensamheten.. Jag hade fortfarande kontakt med killen som jag dejtat under sommaren.. Vi träffades ett par ggr i november och hade sms kontakt varje dag ...det berättade inte jag för honom.. Han hade ju sin sambo... och jag tänkte att så länge som han inte gör nåt åt sin situation så har jag ingen anledning att göra det åt min situation heller.. Jag visste ju inte vad han menade med mig egentligen.. iallafall så slutade detta förstås med katastrof.. Efter många turer och många lögner så berättade jag sanningen för honom.. När jag nästan förlorat honom.. Jag berättade.. tyckte att det var jag iallafall skyldig honom.. Han blev så jävla sårad... helt fullkomligt knäckt.. Jag hade insett vad han betydde för mig.. Jag höll på att gå i tusen bitar när han var på väg att försvinna ur mitt liv..Det var ju då först som jag fattade HUR mycket han betydde för mig... I samma stund så hade han bestämt sig för att lämna mig.. Men vi träffades och pratade.. Han ville ge mig en chans, oss en chans... för han sa att jag är hans livs stora kärlek.. Vi skulle försöka att börja om.. glömma det som varit.. Vi Älskar verkligen varandra.. Men vi har det jättejobbigt nu.. Han kan inte glömma att jag svek och lurade honom.. Vi kommer inte vidare.. Han vill verkligen.. Han lämnade sin sambo och vi har flyttat ihop sen 5 månader tillbaka.. Vi vet båda att vi är helt rätt för varandra.. Att vi inte kan leva utan varandra.. Har aldrig upplevt detta någon av oss tidigare.. Vi pratar om skiten.. Vi gråter och vi kämpar.. Men det sitter som en djup tagg i honom att jag gick bakom hans rygg.. Jag har försökt att förklarat att jag såg det som att han inte lämnade sin sambo.. att jag var rädd och osäker.. Att jag inte vågade tro på honom.. Har alltid haft dåligt självförtroende och i mitt 11 åriga äktenskap fanns ingen kärlek, ingen som brydde sig om mig. Jag var ensam, vilsen och så jävla rädd... Jag fattade ju inte att jag kunde betyda så mycket för honom.. trodde inte att nån kunde tycka om mig på det sättet.. Jag vet att han älskar mig sååå mycket... jag känner ju det.. Jag avgudar honom.. Han ger mig precis allt jag nånsin drömt om.. Han är min tvillingsjäl.. Vi läser varandra som en öppen bok.. Har aldrig upplevt nåt liknande. Han kan inte sluta tänka på det som hände... att jag gick bakom hans rygg.. Vi VILL verkligen komma vidare.. Han säger det själv också... Att han måste lära sig att tänka om.. Men sen går det iallafall inte.. Jag hittar honom hemma i soffan med ångest som lyser i ögonen.. Jag ser hur han lider... inte alltid... vi har såna otroligt fina dar och stunder också.. Annars hade man ju aldrig orkat... Jag är så rädd att detta ska ta slut pga att vi inte kan glömma och komma vidare... Jag kan inte leva utan honom och han säger samma sak... Vad ska vi ta oss till med... ?? Har föreslagit terapi , samtal .. men inte lätt att få någon tid för sånt.. Och jag vet ärligt talat inte om det är rätt grej heller... Är det bättre att försäka att sluta prata om det... tysta ner det... har tänkt att om vi pratar om skiten som gör ont... så kanske såren läker fortare... men vet ärligt talat inte om det är så.... Vi älskar varandra och vill leva livet tillsammans... Ska denna dumma grej få förstöra allt... är en sorglig kärlekshistoria isf... Är det nån som har några råd... tips.. vad som helst... ??