Hur kan vissa av oss bara klippa rakt av?
Jag har skrivit en tråd i diskussionsforumet Relationer & kärleksbekymmer om när min f.d trolovade och sambo sedan totalt 8 år helt abrupt lämnat mig.
Sättet vi fann varandra på var säkert rätt intressant. En kompis fixade ihop oss och vi kom under kvällen fram till att vi hade en hel del gemensamt i form av att vi båda var sökande individer i behov av bekräftelse. Det är väl alla egentligen, men faktum är att vi kunde prata helt öppet och så bra med varandra om våra respektive förflutna att det var där attraktionen startade.
Han har ett förflutet som ett skilsmässobarn där han tidigt i livet fått växa upp och ta ansvar för sin frånskilde och rätt olycklige far. Dennes förhållanden avlöste varandra de första åren efter skilsmässan rätt snabbt och min f.d sambo fick en massa "plastmammor" med egna barn som flyttade in och ut i rask följd. Hans egen mamma flyttade med hans lillebror till annan ort. Idag så vill han inte erkännas vid att det här har påverkat honom som människa i relation till andra människor, men det är såklart att det har. Själv så har han i sitt drygt 40-åriga liv haft tre långvariga förhållanden med mig förutom ett par kortvariga.
Jag är ensambarn uppvuxen i en s.k. kärnfamilj med två föräldrar som alltid högaktat och älskat mig, jag var mycket önskad och de har både styrt mig och velat det bästa för mig i alla år och fortfarande Jag har fått mycket uppmärksamhet och uppskattning, däremot på det sätt att jag har fått erfara "duktiga-flickan"-syndromet.
När min f.d. sambo bröt med mig så gjorde han precis likadant som han alltid tidigare gjort när något blev för besvärligt i hans tillvaro. Först stängde han av alla känslor, därefter gick en tid av allmänt illamående och ifrågasättande av tillvaron, sedan kom allt upp till ytan och då med full kraft vilket ledde till att han bara stack helt utan förvarning, samtal och att ha låtit mig få del av hans känslomässiga kaos.
Det är just det här som jag har så svårt att förstå. Säkert så tror jag att jag är mycket bättre rustad och har en inre trygghet som gör mig kapabel till att se utanför min egen tillvaro. Däremot så är det jag som i vårt förhållande länge mått dåligt p.g.a. egentlig depression och panikångest. Givetvis så har mitt mående påverkat min partner, jag vore ju dum om jag framhöll något annat.
Till skillnad från honom, så kan jag ta att en annan människa i min närhet mår dåligt och utan att identifiera mig med hans eller hennes känslor ändå stanna kvar hos henne/honom. Det kan inte min f.d. sambo och det är därför han inte kan vara med mig längre. Jag kan ju säga att jag under vårt förhållande har haft recidiverande depressioner hela tiden, med ungefär 3 års mellanrum. Orsaken är inte känd för mig, men som sagt så är jag högpresterande, har rätt dålig självkänsla trots min bakgrund, samtidigt är jag väldigt empatisk och har ett yrke inom vårdgebitet.
Jag skulle ha velat att han hade kunnat stanna hos mig och vara svag, men det kan han inte. Jag har varit svag och alltid räknat med honom, hur kan detta komma sig? Jag är egentligen inte svag det vet jag, jag är väldigt självständig. Ibland får jag för mig att det är min självständighet som har drivit bort honom från mig. En person som han behöver någon att hjälpa och bry sig om, och ju mer han hjälper mig och bryr sig om mig, så distanserar jag mig från honom, p.g.a. att jag känner alltid skuld p.g.a. min depression, eftersom jag inte kan med att jag har den, jag finner helt enkelt ingen orsak till den.
Jag vet att han är en envis människa som har vant sig tidigt i livet vid att ta hand om andra. Varför flyr han varje gång något är svårt och i synnerhet då problemet ligger utanför honom? Han har inga som helst problem med att behålla vänskapsrelationer, det är kärleksrelationerna som alltid har slutat med att han har "flytt".
Hälsningar,
S.
|