Monchichi

Ända sedan barnsben har jag haft det lätt för mig socialt och i skolan. Jag kunde läsa och skriva tidigt och kände mig ofta före intellektuellt jämfört med andra jämnåriga.
I högstadiet sjönk jag in i mig själv och började nonchalera allt som hade med skolan att göra. Det verkar som om det draget har följt med mig upp i vuxen ålder, då jag i princip aldrig slutför långa projekt. Gymnasiet var bitvis en pina och jag ville mest därifrån, och jag gick ut med mediokra betyg.
Det hör till saken att jag är transperson och håller just nu på att ta igen saker jag helt missade under tonårstiden. När andra fick ihop det med killar respektive tjejer var jag som i en glasbubbla och tittade på. Fattade inte var min plats var i det hela och den tiden gick mest åt att bekymra mig över varför jag inte passade in. Nu är jag 23 år och förväntas av min omgivning nicha mig och kanske välja utbildning. Detta är något även jag vill, men tvivlar hela tiden på mig själv. Det är inte det att jag inte kan lära mig saker, det är mer att jag faller in i ett slags självömkan blandad med oro om framtiden och jag börjar tänka på vad meningen med allt är. Innan jag ens försökt ta mig igenom saker. Jag är ständigt oroad över att jag valt fel inriktning så jag slutar på det jag påbörjat och hoppar in på något annat. Det är som ett tåg som hoppar av rälsen och aldrig vet om det ska hitta rätt igen.
Naturligtvis är det tröttsamt att vara såhär upptagen av mig själv och vissa saker har blivit bättre med åren. Men jag undrar om det inte är så att jag har ADHD eller någon annan bokstavsdiagnos eftersom jag bara lessnar så fort det ställs krav på mig. Detta gäller både inom jobb som i skolan.. Börjar bli trött på mig själv och inser att jag inte kommit någonvart med vad jag vill inrikta mig på genom att studsa runt. Jag är som sagt 23 men känner mig som 16 inombords. Ibland känner jag vrede och sorg över att jag inte fick vara med och utvecklas genom att revoltera som tonåring. Det är ganska knepigt att göra nu när man förväntas ta ansvar, men jag har inte lekt färdigt än! Utifrån verkar det som om jag bara "flummar runt". Men jag har som sagt saker att ta igen..
Jag hindrar ofta mig själv genom att tänka att jag är transsexuell och att mitt liv är över, även om jag är mycket mer än mitt kön.
Kulturellt hör jag hemma lite varstans i världen då min familj är blandad och jag har vuxit upp med att resa runt. Det är något jag är mycket glad över men som också får mig att ifrågasätta var min plats på jorden är, på så många sätt. Det händer ofta att jag i min ensamhet sjunker in i djupt filosofiska och intellektuella funderingar kring mig själv och andra människor. Jag önskar att saker vore mer självklara för mig, eftersom hela mitt liv hittills har gått ut på att söka efter mig själv.
Ibland när jag känner mig som mest rotlös och obunden blir det som om ingenting spelar någon roll och jag skulle kunna göra vadsomhelst. Det oroar mig en aning och jag vill inte hamna i något drogberoende eller liknande. Men jag söker nu mer än någonsin efter min plats på jorden och efter något slags tillhörighet. Vad ska jag göra för att hitta mer ro i mig själv?

Hälsningar, H