loungepuppy

Mikael,

Eklektisk terapi finns ju inte, annat än det som det innebär för olika terapeuter. Jag är benägen att tro att det finns verksamma delar i olika terapimodeller som skulle gå att sätta ihop till ngn slags superterapi, dock olika terapi vid olika diagnoser, olika personlighetsstruktur osv.
KBT är ju ganska eklektiskt från början med både kognitiva inslag, beteendeinslag och åtminstone utbildningsmässigt inslag kring anknytning.

Vad gäller psykoterapiforskning så är din exempel studie just ett bra exempel.
Studien har försökt mäta förändring i variabler som handlar om anknytning och reflective functioning. Ett antagande finns dessutom om att dessa variabler skulle vara relevanta för att beskriva förändring genom psykoterapi. Författarna påpekar själv att man nu måste ta reda på om detta har ngn relation till psykopatologi.

Så att tala om effektivitet blir liksom missvisande. Det här är ett återkommande problem, i synnerhet då det gäller tillstånd där psykopatologin inte är given och där metoden är ny eller outforskad.

Den vetenskapliga processen skulle kunna vara:
1. Ta fram en ny behandling för tillståndet X, baserad på vedertagen och ny teori och erfarenhet.
2. Prova behandlingen i liten skala.
3. Prova om behandlingen i sin helhet ger effekt på det man avser behandla, ex minskade depressionssymtom, jämför med placebo eller en vedertagen behandling.
4. Randomiserad kontrollerad studie med jämförelse med vedertagen, effektiv behandling och "treatment as usual"
5. gå vidare och undersök förändringsmekanismer, verksam komponent osv.

T ex så såg jag jag en kvantitativ studie som jämförde TFT, DBT och PDT vid borderline utifrån ett gäng variabler som irritabilitet, självskada osv.
Dock så lyckades inte författarna hitta några större skillnader. Det innebär inte nödvändigtvis att de behandlingarna är effektiva, det beror ppå vad man menar. De mätte inte uppskattad livskvalitet, vårdkonsumtion, fungerande relationer, grad av sjukskrivning eller andra möjliga mått.
I den studien gav TFT förändring i flera variabler. Å andra sidan bedrevs både TFT och DBT 2 ggr/v medan PDT var en gång i veckan vilket också är intressant då man talar om effektivitet i ett större perspektiv.

Utifrån det medicinska vetenskapliga paradigmet är det mest intressant att mäta relevanta sjukdomstecken då man talar om effektivitet. Personligen tycker jag det är för begränsat. Man borde ta med livskvalitetbegrepp och hälsoekonomi också.

Tillägg:
TFT står för Transferende focused Therapy. Förgrundgestalten är Kernberg och i studien ovan var han en av forskarna. Ytterligare ett vanligt fenomen. Man får ofta bra effekt av den behandling som artikelförfattarna själva sysslar med... Behöver inte bero på ohederlighet utan snarare att behandlingen bedrivs av en grupp som är entusiaster coh ovanligt kunniga. Där behövs naturalistiska studier, dvs vad händer då man behandlar i en "vanlig" miljö.